Amnesti nu – jag står inte ut

Amnesti nu – jag står inte ut

Mitt inlägg på Miljöpartiets kongress lördagen den 27 maj (om jag hade stått längre upp på talarlistan):

Jag anser att de ensamkommande barn som varit i Sverige längre än ett år har lidit nog – nu måste vi låta dem stanna!

Argument nr 1: Visa att talet om alla människors lika värde betyder något i praktiken.

Vi förfäras över tortyr och krigsbrott i länder långt borta.
Nu händer samma sak i Sverige.
För det är psykisk tortyr att leva i ovisshet i månad efter månad, nu långt mer än ett år.
Med oron och minnena som håller dig vaken om nätterna.
Med kamrater som skrämmer dig med sina berättelser, och sin oro.
Och med full daglig tillgång till hemska bilder från det land som du riskerar att skickas tillbaka till.
”Jag dör hellre här än skickas tillbaka”!
Inga tomma ord, har vi sett.
Argument nr 2: Hur ska vi kunna leva med skammen?
Vi är många som i vårt arbete och på vår fritid välkomnade flyktingarna som kom hösten 2015.
Vi organiserade klädinsamlingar; ordnade fram möbler, cyklar och leksaker; ställde upp som faddrar och gode män; öppnade förskolor; fick nya klasskamrater; fick nya elever; fick nya vänner; öppnade våra hem; tröstade på HVB-hemmet; fick förstärkning i fotbollslaget; fixade praktik
– ja, listan kan göras lång.
Vi försökte ingjuta hopp.
Vi trodde på dem.
Vi trodde på det svenska rättssystemet.
Vi trodde på våra svenska värderingar.
Hur ska vi kunna se varandra i ögonen?
Hur ska vi kunna se barnen i ögonen?
En utbränd planet skapar utbrända människor – amnesti är en väg bort från detta.

Nu får det vara nog!

Öppet brev till och Morgan Johansson (S):

Nu får det vara nog! Situationen för ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan blir allt allvarligare. På kort tid har tre självmord rapporterats och de unga blir allt mer desperata, liksom i hög grad de äldre från samma land.

Vi som dagligen har kontakt med afghaner av skilda åldrar möter förtvivlan och uppgivenhet. Nätverket #Vistårinteut slår nu storlarm om situationen! Resultaten av den strängare asyllagen blir allt tydligare. Tillfälliga uppehållstillstånd, åldersuppskrivningar och utvisningshot skapar stor oro hos afghanska barn och ungdomar som kommit till Sverige. Många av dem väntar fortfarande efter mer än ett år i Sverige på sitt första samtal hos Migrationsverket. Samtidigt som andra från Afghanistan som kommit betydligt senare än dem har fått sitt asylbeslut.

Det sätt som vi behandlar människor från Afghanistan är inte mänskligt! Det gäller inte bara barn och ungdomar – utan alla som av olika skäl lämnat sitt hemland.

Nu får vi sluta skylla ifrån oss! Vi läser och hör dagligen om hur bra det går för Sverige – i ekonomiska termer! Regeringen har också uppnått stora klimat- och miljöframgångar. Tyvärr kan vi inte vara lika stolta över vårt flyktingmottagande. Det civila samhället tog emot den stora strömmen med öppna armar och har mobiliserat alla sina resurser. Det skapade förstås en förväntan om att också myndigheterna skulle agera på motsvarande sätt. Dit har vi inte nått ännu.

Utvecklingen i Afghanistan är fortsatt mycket oroande – något som starkt bidrar till de afghanska flyktingarnas starka ångest.

Jag anser att regeringen nu måste agera utan att skylla ifrån sig på andra EU-länder, Turkiet eller Libyen. Alla som väntat mer än ett år på besked bör åtminstone få ett tillfälligt uppehållstillstånd – helst ett permanent! Många har bott på ett asylboende i mer än ett år och fått vänner och en viss förankring i det svenska samhället. Barnen har gått i skolan. Många av dem som ännu inte fått kommunplacering rycks nu upp från den trygghet de uppnått när boendena stängs och de får flytta, kanske byta skola. Om de inte t o m förlorar sin rätt att gå i skolan.

Ovärdigt och skamligt!

Vad kan du göra för att jag ska kunna känna mig stolt över Sverige igen?

 

Det hänger ihop…

… tror jag. Klimatfrågan och de oroligheter vi ser i form av krig och terror. 

Jag har sagt det förr: Jag kom in i politiken av två skäl: besvikelsen över de magra resultaten vid klimatmötet i Köpenhamn och insikten om att all förändring börjar hemma. Och förändring är ju en långsiktig process. Därför känns det bra, att vi nu diskuterar vilket Strömstad vi vill ha om 15 år. 

Efter klimatöverenskommelsen i Paris i december tändes hoppet om att världssamfundet också kommit till insikt att arbetet för att stoppa klimatförändringen måste starta nu. Idag, några månader senare, är klimatfrågorna nästan helt ute ur debatten. I stället talar vi om krig, terrorism och flyktingströmmar. Motsättningar mellan och inom världsreligioner, samt befolkningsgrupper i ett eller flera länder, handlar egentligen om tillgången till vatten och odlingsbar mark.

De konfliker  vi ser orsakas i stor utsträckning av klimatförändringen.

Det hänger ihop.

Den tändande gnistan till Syrienkonflikten var den långvariga torkan i västra delen av landet, som tvingade 1½ miljon människor att flytta till städerna för att få mat och försörjning. När president Assad misslyckades med att hantera detta,  började oroligheterna som ledde till kriget. En liknande orsakskedja ser vi i andra konflikthärdar.

Vår bräckliga biosfär slås ut på fler och fler platser – på grund av klimatförändringarna. Det här kommer att leda till migrationsströmmar som är betydligt större än de vi ser just nu.

Med klimatfrågan i bakhuvudet, läste jag med spänning visionsdokumentet, när jag fick det. Hur kopplas Strömstads vision och långsiktiga mål till vår omvärld? Hur bra stämmer det med Miljöpartiets vision?

Vår vision, som finns i vårt kommunala handlingsprogram, talar om ”Strömstad som en del i en hållbar värld”, som ställt om sättet vi bygger vår värld på så att ”vi utnyttjar våra resurser på ett sätt som får människor, natur och samhälle att må bra på lång sikt”.

I kommunens visionsdokument ryms detta i två punkter: 1) Att vi blir en fossiloberoende kommun, och 2) (den något akademiska) formuleringen om att naturkapitalet är intakt.

Räcker detta? frågade jag mig. Ja, jag tror det. När vi nu ska diskutera dokumentet i partiet ska det bli intressant att höra om mina partikamrater tycker detsamma.

När det gäller frågan om befolkningstillväxten, så hörde jag till dem som i juni förra året var ännu djärvare än 18000 invånare 2030. Ja, kanske inte helt realistiskt, får jag medge. Kanske inte 18000 heller är helt realistiskt. Jag vill ändå se ett offensivt mål, som signalerar att vi tror på Strömstad. En ökande befolkning, som leder till fler och växande företag, som leder till fler jobb, som leder till en ökande befolkning.

Hellre missa målet något, som vi gjorde med 13000, än att klara det med råge.

För att återknyta till flyktingarna. Jag anser att Sverige, och Strömstad, har goda möjligheter  att ta emot de som flyttar hit för att undgå krig och svält. Och, för att vända på perspektivet: Våra nya grannar kommer att bidra med sina resurser för att bygga det hållbara samhället. De är en tillgång för oss alla. Vi behöver dem och ska arbeta för att de väljer Strömstad som sin plats i sitt nya land.

Jag tror därför att vi kommer ha en fortsatt stark befolkningstillväxt – och då gäller det att planera för det.

Långsiktighet är mitt ledord.