Om mål och budget 2017 i Strömstad

Herr ordförande!

Vi ska i kväll fatta beslut om en budget på över 700 miljoner kr. En budget för kommunens verksamhet, utförd av 1100 anställda, till gagn för 13000 invånare och kanske lika många delårsboende kommunmedlemmar. Den påverkar vårt liv, vår välfärd. Det är årets viktigaste beslut i denna församling. Hur ger vi våra barn en god förskola och skola? Hur tar vi hand om de som behöver omsorg? Hur ska vi tillgodose vårt behov av dricksvatten? Hur ska vi ta hand om avfallet på ett bra sätt? Hur förvaltar vi vår livsmiljö, kort sagt.

Ja, hur förvaltar vi den egentligen?

Forskarna är överens, de flesta partierna i Sveriges riksdag är överens, världens länder i Paris för ett år sedan och återigen nu i Marrakesh är också överens. Vi förvaltar vår planet dåligt! Klimatförändringarna måste hejdas!

Vi i Strömstad gör vår del av detta. Vi jobbar med att ge bättre förutsättningar för att cykla och åka kollektivt i stället för att ta bilen. Vi jobbar för klimatsmartare mat i skolor och på boendena. Vi fasar ut de fossildrivna fordonen och snart har vi en biogastapp i kommun.

Jag tror vi kan göra mer. Nöden är uppfinningarnas moder, heter det. Dit har vi nu nått och ju fler som inser detta, desto fler goda idéer kommer kläckas.

Klimatutmaningen är vår tids största utmaning. I viss mån ligger den också bakom de stora flyktingströmmar som vi sett de senaste åren.

Jag är oerhört stolt över hur vi tagit emot de flyktingar som bor på Hällestrand Resort och våra boenden för ensamkommande barn. En hel årsklass barn har fått plats i våra skolor, många företagare har tagit emot praktikanter – en del av dem har redan fått anställning. Kläder, leksaker, cyklar och allt möjligt har samlats in. Fester och språkcaféer har anordnats.

Nu kommer det tuffare tider. Framför allt för många av de nyanlända, som kommer att få avslag på sina asylansökningar. Huruvida detta är riktiga beslut eller ej, det är en annan debatt.

Avvisningsbesluten kommer också att påverka oss som bor här. Hur ska vi förhålla oss till våra nya vänner, när deras framtidshopp släcks? När vi stänger dörren? När våra barn förlorar sina kompisar i skolan?

Förhoppningsvis kommer de flesta av dem att få stanna. Då blir utmaningen i stället att hitta en bostad.

Bostadsförsörjningen har varit, och är fortsatt, ett av våra huvudområden i majoriteten.

Jag är glad över att vi nu har en aktuell bostadsförsörjningsplan. I Sverige har byggandet ökat betydligt de senaste åren. Häromdagen fick vi beskedet att Strömstad fått drygt 3 miljoner kronor i bonus från staten för de startbesked för bostäder vi gett 1 augusti 2015 till 1 augusti i år. Vi fortsätter på den linjen, det är många nya bostäder på gång.

Nu har vi gett startbesked till Pilen 4, 14 och 16 – de tre husen på Surbrunnsgatan vid sjukhuset. De gamla husen kommer rivas och nya lägenheter kommer att byggas. På nästa nämnd hoppas vi kunna ge bygglov för ombyggnad av kontoren i Torsken 7 (hörnet V:a Klevgatan/S:a Bergsgatan) till bostäder. På berget ovanför villorna på Grandalsvägen i Mällby kommer det byggas småhus och parhus i två projekt. Jag hoppas att Strömstadsbyggen snart kommer igång på Magistern 4.

Vi är igång med flera stora planprojekt som kan resultera i riktigt många nya bostäder. Canningplanen är ju aktuell. Myrenplanen kan ge upp till 200 nya bostäder. Planprogrammet för Rådhusberget kommer gå ut på samråd i december. Några till är på gång. Allt kan inte, och bör kanske inte heller, byggas på samma gång – men jag tror att läget på bostadsmarknaden ska ha lättat om några år.

Tack för ordet.

Annonser
”Tänk inte för fort, vänta på dom som tänker efter!”

”Tänk inte för fort, vänta på dom som tänker efter!”

Orden är Bosse Parneviks, när han imiterar Bengt Bedrup som leder ”tankegymnastik”. En helt lysande uppmaning, redan då! Just nu är det alldeles för få som tänker efter, innan de springer efter alla andra. Som bara stämmer in i den kör som tar ton. Det som skrämmer mig mest för tillfället är hur islamofobin smyger fram och blir normaliserad. Fler och fler slår dövörat och skriker ”islamist” – utan att egentligen veta något om vad detta är, och utan att vara intresserad av att lyssna på nyanser och andra perspektiv. Jag är emot religös fundamentalism i alla dess former – den som använder gud som vapen och kräver underkastelse bryter mot allt jag tror på. Samtidigt är det inget ur historien som visar att det går att besegra den med vapenmakt och ovilja till dialog.

Min tro är att det svenska samhället och vår tradition av öppenhet och dialog är så starkt att extrema rörelser såsom islamism, nazism och kristen fundamentalism har mycket svårt att få genomslag i vårt land. Detta gäller fortsatt, även om SD fått gensvar för sin extrema politik i så stora väljargrupper.

Avsikten med detta blogginlägg var att mana till sans och måtta, samt reflektion. Mehmet Kaplans avgång har satt igång en storm av ryggmärgsreflexer. Å ena sidan, vi som kände förtroende för honom och gav vårt fulla stöd. Å andra sidan, de som avskyr extrema åsikter och rörelser så mycket att de tar avstånd, utan förbehåll. Båda sidor börjar sedan med varsin våg av uttalanden och inlägg, i många fall utan att reflektera över om det finns en tredje väg, som kanske skulle vara mer kontstruktiv för alla inblandade.

Vi är många (särskilt inom MP) som blivit förvånade över den utbredda misstro mot politiskt aktiva muslimer i Sverige som uppenbarligen legat under ytan. Den är mer spridd än bara bland SD:are. Skrämmande nog känner vi igen argumenten om ”dold agenda” och ”infiltation” från en annan, än så länge, hemskare tid. Lika skrämmande tycker jag ”svenska värderingar” och ”vårt sätt” låter. Helt plötsligt är alla nationalister!

Börjar vi stänga ute muslimer från det politiska samtalet och det politiska vardagsarbetet slår vi in på en farlig väg. Redan har två unga musmlimer inom miljöpartiet lämnat poliken. Menar vi allvar med att förbättra integrationspolitiken behöver vi deras erfarenheter och förslag. Vi riskerar nu en polarisering, som kan leda till att fler ansluter sig till extrema åsikter. Precis den utveckling som oviljan till dialog och debatt med sverigedemokrater leder till.

Sans och måtta, alltså. Så tog saken en ny vändning igår. Fridolin och Romson ställer kabinettsfråga till partiet. Antingen tystar de därmed den gröna rörelsens kritik av eftergifterna i regeringsställning och den påstådda toppstyrningen. Eller så släpper de lös en våg av frustration, som spolar bort partiet från inflytande på riksnivå för år framöver. Nog har de rätt i att partiet behöver en grön omstart. Och det finns behov av att utvärdera hur partiets regeringsmedverkan ställer nya krav på organisation och samarbete inom partiet.

Detta gör vi inte i med ett gatlopp i massmedia, parallellt med ett eventuellt uppslitande språkrörsbyte. Låt oss i stället diskutera med sans och måtta. Klart det finns saker som behöver förändras. Partiet har inte suttit i regering förut. Hur har det fungerat? Vad finns att lära? Det finns stor erfarenhet runt om i landet från att sittta i majoritet. Har den erfarenheten använts? Å andra sidan, regering och riksdag skiljer sig på flera sätt från den kommunala nivån – förstår vi det? Vilken roll har riksdagsgruppen i förhållande till ministrar och regeringstjänstemän? Hur samarbetar de? Och hur förankras politiken ute i landet?

Vi gröna har en självbild av att inte vara som de andra, att vi är konstruktiva och handlar utifrån fakta och kunskap. Låt oss visa detta nu!  Spola inte ut vårt infltande i politiken med bykvattnet!

Fler tåg, men inte i hög fart

Fler tåg, men inte i hög fart

Nu är förslaget till höghastighetståg mellan Sveriges tre största städer aktuellt igen. Jag ställer mig väldigt tveksam till om det är vettigt att satsa den enorma summa som det talas om på att spara någon ynka timme för affärsresenärer och politiker på resa.

Jag brukar säga att tåg har noll restid. Till skillnad från i bil eller på flyg är hela restiden användbar arbetstid eller vilotid. Du hinner jobba undan, eller vila upp dig. Därför är inte restiden den viktiga frågan. Det är självklart pålitligheten! Att du kan lita på att du kommer fram i tid.

Jag är den förste att argumentera för järnvägsutbyggnad. Vi behöver betydligt fler spår. Och vi behöver rusta upp de vi har.

Det är bättre ekonomi att bygga dessa nya spår för samma hastighet som de som vi redan har på våra stambanor. Det ger större flexibilitet och möjlighet att leda om trafik. Och det blir enklare att samsas med regional- och pendeltrafiken. För där ligger den verkliga tillväxten framöver.

Avslutningsvis: Det är dags att växla in på en ny paradigm. Vi kan inte fortsätta med projekt för att bli större, snabbare och mer energikrävande. Verklig hållbarhet hushållar med resurserna, och bygger på att återvinna de som redan tagits i anspråk.

Det hänger ihop…

… tror jag. Klimatfrågan och de oroligheter vi ser i form av krig och terror. 

Jag har sagt det förr: Jag kom in i politiken av två skäl: besvikelsen över de magra resultaten vid klimatmötet i Köpenhamn och insikten om att all förändring börjar hemma. Och förändring är ju en långsiktig process. Därför känns det bra, att vi nu diskuterar vilket Strömstad vi vill ha om 15 år. 

Efter klimatöverenskommelsen i Paris i december tändes hoppet om att världssamfundet också kommit till insikt att arbetet för att stoppa klimatförändringen måste starta nu. Idag, några månader senare, är klimatfrågorna nästan helt ute ur debatten. I stället talar vi om krig, terrorism och flyktingströmmar. Motsättningar mellan och inom världsreligioner, samt befolkningsgrupper i ett eller flera länder, handlar egentligen om tillgången till vatten och odlingsbar mark.

De konfliker  vi ser orsakas i stor utsträckning av klimatförändringen.

Det hänger ihop.

Den tändande gnistan till Syrienkonflikten var den långvariga torkan i västra delen av landet, som tvingade 1½ miljon människor att flytta till städerna för att få mat och försörjning. När president Assad misslyckades med att hantera detta,  började oroligheterna som ledde till kriget. En liknande orsakskedja ser vi i andra konflikthärdar.

Vår bräckliga biosfär slås ut på fler och fler platser – på grund av klimatförändringarna. Det här kommer att leda till migrationsströmmar som är betydligt större än de vi ser just nu.

Med klimatfrågan i bakhuvudet, läste jag med spänning visionsdokumentet, när jag fick det. Hur kopplas Strömstads vision och långsiktiga mål till vår omvärld? Hur bra stämmer det med Miljöpartiets vision?

Vår vision, som finns i vårt kommunala handlingsprogram, talar om ”Strömstad som en del i en hållbar värld”, som ställt om sättet vi bygger vår värld på så att ”vi utnyttjar våra resurser på ett sätt som får människor, natur och samhälle att må bra på lång sikt”.

I kommunens visionsdokument ryms detta i två punkter: 1) Att vi blir en fossiloberoende kommun, och 2) (den något akademiska) formuleringen om att naturkapitalet är intakt.

Räcker detta? frågade jag mig. Ja, jag tror det. När vi nu ska diskutera dokumentet i partiet ska det bli intressant att höra om mina partikamrater tycker detsamma.

När det gäller frågan om befolkningstillväxten, så hörde jag till dem som i juni förra året var ännu djärvare än 18000 invånare 2030. Ja, kanske inte helt realistiskt, får jag medge. Kanske inte 18000 heller är helt realistiskt. Jag vill ändå se ett offensivt mål, som signalerar att vi tror på Strömstad. En ökande befolkning, som leder till fler och växande företag, som leder till fler jobb, som leder till en ökande befolkning.

Hellre missa målet något, som vi gjorde med 13000, än att klara det med råge.

För att återknyta till flyktingarna. Jag anser att Sverige, och Strömstad, har goda möjligheter  att ta emot de som flyttar hit för att undgå krig och svält. Och, för att vända på perspektivet: Våra nya grannar kommer att bidra med sina resurser för att bygga det hållbara samhället. De är en tillgång för oss alla. Vi behöver dem och ska arbeta för att de väljer Strömstad som sin plats i sitt nya land.

Jag tror därför att vi kommer ha en fortsatt stark befolkningstillväxt – och då gäller det att planera för det.

Långsiktighet är mitt ledord.   

Året som gått – som orienterare

Året som gått – som orienterare

Dags att lägga mitt 47:e år som orienterare till handlingarna. Inte blir jag snabbare – men det blir å andra sidan inte mina jämnåriga heller. Det är ändå lika roligt. Tyvärr blir det allt mer sällan som jag kommer ut i skogen, i år blev det bara en handfull tävlingar för egen del. Och träningsdagboken är inte heller direkt välfylld…

Kommande års VM-tävlingar i Strömstad och Tanum rycker allt närmare. Min roll i organisationskommittén har varit Teknik – vilket det är mycket av på den här nivån. Som väl är har vi blivit två i den rollen under senhösten.

WCFrontI juni ansvarade VM-organisationen för två världscupstävlingar. En sprint i Lysekil och en medeldistans i Munkedal. Organisationen var också i hög grad involverad i sprintstafetten och långdistansen i Halden resp. Prestebakken som också ingick i WC-omgången.

Tyvärr drabbades sprinttävlingen av ett fel i programvaran från en av leverantörerna och fick ogiltigförklaras. Det var inget annat än ett misslyckande, som dock på sikt kan leda till något gott för sportens utveckling. De tekniska kraven på tävlingar på den internationella nivån är utmanande och svåra att klara för ideella klubbledare utan tidigare erfarenhet. Här måste det till standardiserade och paketerade lösningar, med tillhörande erfarna tekniker. Vilket dock kan vara svårt att finansiera för en idrott utan stora ekonomiska resurser och med en tradition av småskalighet och enkelhet.

När det gäller ekonomin har vi under året haft en diskussion om hur kartritningen ska finansieras. Idefjordens SK investerar i storleksordningen 1,6 miljoner kr på nya kartor inför VM. Det är stora pengar för en förening med årliga intäkter på ca 400 000 kr, som redan gjort minusresultat sex år i följd. Lyckligtvis fanns det en buffert, men det är tufft att vara kassör (som jag är)! För att finansiera kartan har vi lyckats få bidrag från staten (Idrottslyftet), Thordénstiftelsen och kommunen på sammanlagt 800 000 kr, varav kommunens del var 100 000 kr.

Vi kom till slut fram till en överenskommelse, som jag tror innebär att föreningens ekonomi överlever. Helt klart är det i alla fall att det kommer finnas en stor skatt av fina orienteringskartor i kommunen de närmaste åren.

10mila+2015I övrigt värt att notera från orienteringsfronten var att jag 2016 gjorde mitt 30:e år i följd i speakergruppen på Tiomilakavlen. Det är jag mäkta stolt över. När jag var med för första gången, i Riksten 1986 med legendariske K-G Nilsson som speaker, var det också första gången det var skogsspeaker som rapporterade direkt från skogen. Under åren har jag fått vara med om en teknisk utveckling som varit fantastisk. Idag är det tevesändning (på nätet och på storbild på arenan) och med GPS på alla tätlagen vet vi hela tiden hur det går, vem som leder och vem som bommar en kontroll. Idag är det förmodligen hemma i soffan som du följder tävlingen bäst – men nog bara på plats som du upplever tävlingens själ fullt ut.

Troligen var årets insats den sista. Som med allt annat i livet, så finns det ett slut. Som kan vara början på något annat, vem vet?

 

Året som gått – som politiker

Årskrönikornas tid är nu. Fick under julen lust att göra ett försök och sätta ihop en personlig sådan. Helt kort, tänkte jag. Det blev nödvändigt att dela upp den i två. Här kommer den som utgår från mitt politikerliv:

Det som naturligtvis överskuggat allt för mig har varit att Miljöpartiet tagit plats i en ny majoritet i Strömstads kommun och jag valts till ordförande i Miljö- och Byggnämnden. Utöver det har förberedelserna inför VM i orientering 2016 haft en stor bit av min tid.

Jag kastades in i hetluften direkt januari. Redan på årets första möte tog vi upp det omtalade huset på Kebal 1:33, för att rätta till en rad kommunala misstag – det första redan 2001. Med facit i hand kan jag se att vi hade för bråttom. På sista sammanträdet för året valde vi en ny väg, som jag tror är både enklare och snabbare.

Inte var det mycket till vinter, den förra heller. I februari fick jag dock njuta av en sedvanlig skidhelg i Sälen och Trysil med barndomskamrater, som jag känt i över 50 år. Två gånger var det åkbart på golfbanan och en gång var vi till Harefjellshytta och kände på konstsnön. Till och med när vi var uppe i Ångermanland i slutet av mars fick vi leta efter åkbara spår. Klimatet?

Klimatfrågan har inte varit i fokus under året i den utsträckning som saken förtjänar. Det är mänsklighetens helt avgörande ödesfråga! Förmodligen beroende på att det inte finns några snabba och enkla åtgärder med omedelbara effekter som vi kan diskutera. I slutet av året, med klimatmötet i Paris, fick saken uppmärksamhet till slut. Jag försöker tolka resultatet av COP 21 positivt – ett första rejält kliv har världen tagit! För egen del hade jag glädjen att härbärgera tre cyklister från Grön Ungdom i Sverige resp. Norge som cyklade från Oslo till Paris. Deras engagemang och tro på att det går att vrida utvecklingen rätt inger förtröstan hos mig. Och förhoppningsvis hos fler, så att vi här i Strömstad kan dra vårt strå till stacken.

Under våren var det många diskussioner runt behovet av en färjeterminal för Fjordline. Den plats som pekats ut, parkeringen norr om Lokstallet, kom vi fram till var olämplig. I stället kom det först fram en provisorisk lösning, som sen följdes av att de bägge rederierna fann ett sätt att samsas med befintlig terminal. Mycket bra för Strömstad! Vi kan nu utan stor tidspress ta ett samlat grepp om hela den södra infarten från Abba-huset fram till Järnvägstorget.

Den stora flyktingströmmen till Europa – där Grekland, Italien och Tyskland är de länder förutom Sverige som tagit emot de flesta – är väl den enskilt största händelsen som dramatiskt påverkat oss. För Strömstads del innebar asylboendet på Hällestrand en fantastisk mobilisering av frivillgkrafter. Nu kommer nästa steg, att ta hand om alla barn i skolan. Utöver de närmare trehundra som idag bor på Hällestrand Resort har vi också tagit emot många ensamkommande barn. Och fler blir det nästa år. För alla de som kommit är det en tragedi som fått dem att fly. Många hoppas säkert kunna återvända, medan andra hoppas kunna skapa sig ett nytt och bättre liv i Sverige. För oss i Strömstad ser jag många utmaningar på kort sikt – och många möjligheter på längre sikt.

Det står helt klart att det mesta som hänt på planområdet i år är resultatet av arbete som inleddes före min tid. Nu är det dock den nyvalda nämnden som har stafettpinnen. Det här är jag särskilt glad över:

  • Canningplanen gick ut på samråd, fick i stort sett klartecken och den fortsatta inriktningen fick brett stöd. Nu hoppas jag vi går i mål med en antagen plan under 2016!
  • Myrenplanen fick ett tuffare mottagande under samrådet. Där är jag mycket nöjd med den nya inriktningen som vi fått med oss exploatörerna på, med betydligt fler bostäder och en bantad och mer uppbruten byggnadsvolym för projektet Water. Tror detta är i linje med vad flertalet Strömstadsbor önskar.
  • Magistern 4-planen (Rosa huset) kommer att antas under våren och ge ett betydande tillskott av små lägenheter centralt i staden.
  • Majoriteten i nämnden har gett klartecken för att titta på ett större alternativ med fler bostäder på Rådhusberget. Tyvärr har arbetet inte kommit igång riktigt som jag önskat, bl a då Trafikverket krävt att vi kommer fram med en trafikstrategi innan vi går vidare med planer som påverkar trafiken på norra infarten.

Som orienterare är jag kanske mer naturintresserad än många. Skogen ligger mig varmt om hjärtat. Därför var en av årets höjdpunkter invigningen av kommunens andra naturreservat, Kobbungen i slutet av maj. Glädjande många hade mött upp och fick en fin guidning i den vackra naturen. Nu fortsätter arbetet med naturvården i kommun, och jag hoppas hinna med att inviga fler naturreservat under mandatperioden. En annan sak som ligger mig varmt om hjärtat är att kommunens egna skogar ska brukas med hyggesfritt skogsbruk.

Avslutningsvis om en stor händelse, som jag missade: Invigningen av den nya aktivitetshallen i Strömstad. Då var jag på semester. Den kommer att få en stor betydelse för de föreningar som bedriver idrott inomhus. Jag hoppas och tror också att hallen blir en mötesplats för alla, idrottsintresserade såväl som andra. Kommer det bara upp ett bindestreck på fasaden så blir språknörden i mig nöjd…

 

Gröna lärdomar i Borås

Gröna lärdomar i Borås

I helgen har jag fyllt på med grön energi. Det ger så mycket att få lyssna på, och diskutera med, andra politiker i Miljöpartiet. Under 2 dagar i Borås var vi 250 st som kunde välja mellan 20 seminarier inom skilda områden, alla med bäring på kommun- och regionpolitik.

Här kommer en kort redovisning av min ”blandning”:

Första seminariet som jag valde hade rubriken ”Göteborg – årets klimatkommun” och leddes av Deria Tumayer (ordf i Miljö- och klimatnämmden) och Elisabeth Undén (ordf Göteborgs Energi). De berättade om stadens Klimatpolitiska program som skall leda till att koldioxidutsläppen minskar till en fjärdedel år 2050. Inspirerande!

Sedan fick vi träffa kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, som började med att prata om Sveriges tuffa uppgifter som den stora flyktingströmmen ställer oss inför. Sedan fick hon svara på en rad frågor inom alla sina nio ansvarsområden. Och som hon svarade! Jag tycker hon tog oss med storm och fick i alla fall mig att känna mig glad över att hon har det jobb hon har. 

Maria Gäbel, som arbetar på VG-regionen, fick därefter en tuff uppgift när hon skulle berätta om sociala investeringsfonder i det seminarium jag valde att gå på.

Söndagens första pass var ett säkert kort. Riksdagsledamoten Lise Nordin, partiets energi-politiske talesperson, berättade om vår väg mot 100 % förnybar energi. Regeringen har hunnit med riktigt mycket under sitt första år, som hon redogjorde för.

Efter kaffet gick jag på ett seminarium som handlade om kommunala bolag, som Karin Pleijel från Göteborg höll i. Mycket matnyttigt för en nybliven styrelseledamot  i StrömstaNET:s styrelse.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson, riksdagsledamoten Janine Alm-Ericson, höll sen i ett gruppsamtal betitlat ”Kommunalt handlingsprogram till grön budget”. En lärdom är att det finns mer än ett sätt att göra budget på…

Dagarna avslutades med att vår EU-parlamentariker Bodil Valero talade om flyktingfrågan från ett europeiskt perdpektiv.

Jag missade många intressanta seminarier, synd att det (ännu) inte går att vara på flera platser samtidigt. I pauser, och i samband med lördagskvällens middag, blev det talrika chanser att utbyta tankar med fler riksdagsledamöter, region- och kommunpolitiker. Detta ger också väl så mycket.