Nu får det vara nog!

Öppet brev till och Morgan Johansson (S):

Nu får det vara nog! Situationen för ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan blir allt allvarligare. På kort tid har tre självmord rapporterats och de unga blir allt mer desperata, liksom i hög grad de äldre från samma land.

Vi som dagligen har kontakt med afghaner av skilda åldrar möter förtvivlan och uppgivenhet. Nätverket #Vistårinteut slår nu storlarm om situationen! Resultaten av den strängare asyllagen blir allt tydligare. Tillfälliga uppehållstillstånd, åldersuppskrivningar och utvisningshot skapar stor oro hos afghanska barn och ungdomar som kommit till Sverige. Många av dem väntar fortfarande efter mer än ett år i Sverige på sitt första samtal hos Migrationsverket. Samtidigt som andra från Afghanistan som kommit betydligt senare än dem har fått sitt asylbeslut.

Det sätt som vi behandlar människor från Afghanistan är inte mänskligt! Det gäller inte bara barn och ungdomar – utan alla som av olika skäl lämnat sitt hemland.

Nu får vi sluta skylla ifrån oss! Vi läser och hör dagligen om hur bra det går för Sverige – i ekonomiska termer! Regeringen har också uppnått stora klimat- och miljöframgångar. Tyvärr kan vi inte vara lika stolta över vårt flyktingmottagande. Det civila samhället tog emot den stora strömmen med öppna armar och har mobiliserat alla sina resurser. Det skapade förstås en förväntan om att också myndigheterna skulle agera på motsvarande sätt. Dit har vi inte nått ännu.

Utvecklingen i Afghanistan är fortsatt mycket oroande – något som starkt bidrar till de afghanska flyktingarnas starka ångest.

Jag anser att regeringen nu måste agera utan att skylla ifrån sig på andra EU-länder, Turkiet eller Libyen. Alla som väntat mer än ett år på besked bör åtminstone få ett tillfälligt uppehållstillstånd – helst ett permanent! Många har bott på ett asylboende i mer än ett år och fått vänner och en viss förankring i det svenska samhället. Barnen har gått i skolan. Många av dem som ännu inte fått kommunplacering rycks nu upp från den trygghet de uppnått när boendena stängs och de får flytta, kanske byta skola. Om de inte t o m förlorar sin rätt att gå i skolan.

Ovärdigt och skamligt!

Vad kan du göra för att jag ska kunna känna mig stolt över Sverige igen?

 

Annonser
En något försenad årsbetraktelse

En något försenad årsbetraktelse

Vad minns jag från 2016? Årets stora händelse står i en egen klass – VM i orientering blir ett minne för livet. Nu har jag varit med och arrangerat alla stora orienteringstävlingar som arrangeras i Sverige: O-Ringen, landslagstester, Tiomila, 25-manna, SM och VM. Som aktiv var inte framgångarna lika stora…

På det lokala planet är jag framför allt glad för att det går framåt med bostadsbyggandet, även om vi inte riktigt når upp till det offensiva målet om 200 nya byggrätter. Men kommande år ser det bättre ut. På Canningområdet kommer förhoppningsvis Riksbyggen (beroende på hur det blir med den överklagade markanvisningen)  att börja bygga om några år. Planarbetet för Myrenområdet hoppas jag nu steg för steg ska gå i mål. I det senaste samrådet var det fler byggrätter för bostäder än i tidigare förslag, något som jag verkligen hoppas på. På Rådhusberget har ett planprogram tagits fram, som nu är ute på samråd. Hur många bostäder det till slut blir där vågar jag inte gissa ännu. Det tycks finnas väldigt många skilda uppfattningar som ska vägas samman.

I Mällbydalen och dess omgivningar växer ett nytt bostadsområde fram, med en blandning av hyresrätter, villor, radhus och parhus. Riktigt kul. Vi behöver dock bli överens om vad vi ska kalla respektive område, det råder en stor förvirring över vilken plats som avses. Och det känns avigt att kalla ett höjdparti för Mällbydalen. Här behöver jag hjälp av infödda Strömstadsbor, som ni förstår.

I Strömstad i övrigt gläds jag bl a åt att arbetet med att förbättra för cykeltrafik fortskrider. En stor investering görs i ett nytt vattenreningsverk på Österröd – en viktig åtgärd för att säkra vattenkvaliten i havet. Slutligen konstaterar jag att det inte kommit så många ytterligare flyktingar som jag trodde för ett år sedan. Tycker kommunen och de många frivilligkrafterna klarat utmaningarna med de som kommit bra under året.

Dock kan jag inte vara glad åt den omläggning av migrationspolitiken som gjorts i Sverige. Att vi hindrar flyktingar att komma hit, och att vi medverkar till att de dör på Medelhavet eller lever under förskräckliga förhållanden i lägren i Grekland och Italien är illa nog. Vad som nästan känns värre är den utdragna asylprocessen, med bara tillfälliga uppehållstillstånd som bästa möjliga resultat – och nära nog ett stopp för anhöriginvandring. Gång på gång läser vi om fall där FN:s barnkonvention åsidosätts. En lång plågsam väntetid, ensam och/eller utan kontakt med en familj som har det svårt – det är inte mänskligt att behandla människor så. Den som sedan till slut eventuellt inte får stanna ses av omgivningen som att ha misslyckats. Sten på börda, milt sagt.

Omläggningen av migrationspolitiken, som en gråtande Åsa Romson presenterade det första steget av tillsammans med Stefan Löven, var kanske den utlösande händelsen i det som kommit att benämnas som ”krisen i MP” under året. Jag beklagar även i stort sett alla de övriga beslut där MP till synes fått vika ner sig: Förbifart Stockholm, fortsatt drift av Bromma flygplats, värdlandsavtalet med NATO, skatt på större solcellsanläggningar (som nu rättats till) och inte minst försäljningen av Vattenfalls kolgruvor i Tyskland. Det känns dock som om många inte vill förstå att MP är en liten del av en minoritetsregering utan egen majoritet i riksdagen. Varför kritiseras inte S för dessa dåliga beslut? Eller allianspartierna? Eller SD? Och varför tycks så många miljöpartister vara mer intresserade av att misstänkliggöra språkrör, riksdagsgrupp och partistyrelse än att stötta och driva på för en grönare politik? Där är jag besviken. I tuffa tider borde vi hålla ihop!

Vad MP ändå lyckats med på riksnivå är en rejäl omsvängning av svensk politik i flera miljöfrågor. En bred energiöverenskommelse med ett mål om 100 % förnybar energi är ett stort steg, tycker jag. Mer pengar till elbilar, solcellsstöd, naturvård och klimatåtgärder är andra exempel. Miljöpartiets största insats i regeringen kan kanske vara som kunskapskälla för socialdemokraterna. Jag ser flera tecken på att gröna frågor äntligen förstås även av ”betongsossarna”.

Samtidigt finns några områden där miljökampen pågått i många år, men där resultaten uteblir. Först och främst järnvägen. Visst, det har skjutits till mer pengar till underhåll – men det mesta försvinner till alla mellanhänder som ska ha sitt i den fragmentering som avregleringen skapat. Förstatliga järnvägsnätet och ta tillvara kompetensen hos alla de banarbetare som har, eller snart kommer att ha, gått i pension! Och samtidigt med att vi åtgärdar eftersatt underhåll behöver vi bygga ut både stambanor och regionbanor.  Slut på pratet – börja handla!

Nästa område som ligger mig varmt om hjärtat är skogsbruket. Där pågår, mot majoriteten av svenska folkets vilja och i strid med flera av FN:s miljömål, en massiv omvandling av naturlig skog till artfattiga skogsplantager. Detta vet både myndigheter och politiker. Trots att denna rovdrift på naturen – som både påverkar klimatet och den biologiska mångfalden – pågått under lång tid, får inte miljökämpar och naturvården gehör. Skogsbranschen ska sköta detta själv, utan inblandning av myndigheter och politiker. Fel – det funkar inte! Ändra lagen och förstärk tillsynen!

Till sist: kollektivtrafiken. Vi vet alla att en utbyggnad av kollektivtrafiken är en förutsättning för minskat bilåkande. Ändå tar den moderatledda alliansen i Stockholms län den omvända vägen. De MINSKAR turtätheten för bussar och pendeltåg. Pengarna satsar de i stället på en förbifart, som kommer att leda till ökade klimatutsläpp! Och på fullt allvar dammar de av en gammal idé om en Österled!  Vansinnigt – satsa på T-banan, spårvagnar och elbussar!  Och fortsätt att förbättra för cykeltrafiken. I hela landet.

Avslutningsvis, ett nyårslöfte: I år ska jag (vi) ta det första steget mot att installera solceller på taket till radhuset. Jag skulle önska att fler gav ett liknande löfte, inte minst våra kommunala fastighetsbolag.

God fortsättning!

Om mål och budget 2017 i Strömstad

Herr ordförande!

Vi ska i kväll fatta beslut om en budget på över 700 miljoner kr. En budget för kommunens verksamhet, utförd av 1100 anställda, till gagn för 13000 invånare och kanske lika många delårsboende kommunmedlemmar. Den påverkar vårt liv, vår välfärd. Det är årets viktigaste beslut i denna församling. Hur ger vi våra barn en god förskola och skola? Hur tar vi hand om de som behöver omsorg? Hur ska vi tillgodose vårt behov av dricksvatten? Hur ska vi ta hand om avfallet på ett bra sätt? Hur förvaltar vi vår livsmiljö, kort sagt.

Ja, hur förvaltar vi den egentligen?

Forskarna är överens, de flesta partierna i Sveriges riksdag är överens, världens länder i Paris för ett år sedan och återigen nu i Marrakesh är också överens. Vi förvaltar vår planet dåligt! Klimatförändringarna måste hejdas!

Vi i Strömstad gör vår del av detta. Vi jobbar med att ge bättre förutsättningar för att cykla och åka kollektivt i stället för att ta bilen. Vi jobbar för klimatsmartare mat i skolor och på boendena. Vi fasar ut de fossildrivna fordonen och snart har vi en biogastapp i kommun.

Jag tror vi kan göra mer. Nöden är uppfinningarnas moder, heter det. Dit har vi nu nått och ju fler som inser detta, desto fler goda idéer kommer kläckas.

Klimatutmaningen är vår tids största utmaning. I viss mån ligger den också bakom de stora flyktingströmmar som vi sett de senaste åren.

Jag är oerhört stolt över hur vi tagit emot de flyktingar som bor på Hällestrand Resort och våra boenden för ensamkommande barn. En hel årsklass barn har fått plats i våra skolor, många företagare har tagit emot praktikanter – en del av dem har redan fått anställning. Kläder, leksaker, cyklar och allt möjligt har samlats in. Fester och språkcaféer har anordnats.

Nu kommer det tuffare tider. Framför allt för många av de nyanlända, som kommer att få avslag på sina asylansökningar. Huruvida detta är riktiga beslut eller ej, det är en annan debatt.

Avvisningsbesluten kommer också att påverka oss som bor här. Hur ska vi förhålla oss till våra nya vänner, när deras framtidshopp släcks? När vi stänger dörren? När våra barn förlorar sina kompisar i skolan?

Förhoppningsvis kommer de flesta av dem att få stanna. Då blir utmaningen i stället att hitta en bostad.

Bostadsförsörjningen har varit, och är fortsatt, ett av våra huvudområden i majoriteten.

Jag är glad över att vi nu har en aktuell bostadsförsörjningsplan. I Sverige har byggandet ökat betydligt de senaste åren. Häromdagen fick vi beskedet att Strömstad fått drygt 3 miljoner kronor i bonus från staten för de startbesked för bostäder vi gett 1 augusti 2015 till 1 augusti i år. Vi fortsätter på den linjen, det är många nya bostäder på gång.

Nu har vi gett startbesked till Pilen 4, 14 och 16 – de tre husen på Surbrunnsgatan vid sjukhuset. De gamla husen kommer rivas och nya lägenheter kommer att byggas. På nästa nämnd hoppas vi kunna ge bygglov för ombyggnad av kontoren i Torsken 7 (hörnet V:a Klevgatan/S:a Bergsgatan) till bostäder. På berget ovanför villorna på Grandalsvägen i Mällby kommer det byggas småhus och parhus i två projekt. Jag hoppas att Strömstadsbyggen snart kommer igång på Magistern 4.

Vi är igång med flera stora planprojekt som kan resultera i riktigt många nya bostäder. Canningplanen är ju aktuell. Myrenplanen kan ge upp till 200 nya bostäder. Planprogrammet för Rådhusberget kommer gå ut på samråd i december. Några till är på gång. Allt kan inte, och bör kanske inte heller, byggas på samma gång – men jag tror att läget på bostadsmarknaden ska ha lättat om några år.

Tack för ordet.

”Tänk inte för fort, vänta på dom som tänker efter!”

”Tänk inte för fort, vänta på dom som tänker efter!”

Orden är Bosse Parneviks, när han imiterar Bengt Bedrup som leder ”tankegymnastik”. En helt lysande uppmaning, redan då! Just nu är det alldeles för få som tänker efter, innan de springer efter alla andra. Som bara stämmer in i den kör som tar ton. Det som skrämmer mig mest för tillfället är hur islamofobin smyger fram och blir normaliserad. Fler och fler slår dövörat och skriker ”islamist” – utan att egentligen veta något om vad detta är, och utan att vara intresserad av att lyssna på nyanser och andra perspektiv. Jag är emot religös fundamentalism i alla dess former – den som använder gud som vapen och kräver underkastelse bryter mot allt jag tror på. Samtidigt är det inget ur historien som visar att det går att besegra den med vapenmakt och ovilja till dialog.

Min tro är att det svenska samhället och vår tradition av öppenhet och dialog är så starkt att extrema rörelser såsom islamism, nazism och kristen fundamentalism har mycket svårt att få genomslag i vårt land. Detta gäller fortsatt, även om SD fått gensvar för sin extrema politik i så stora väljargrupper.

Avsikten med detta blogginlägg var att mana till sans och måtta, samt reflektion. Mehmet Kaplans avgång har satt igång en storm av ryggmärgsreflexer. Å ena sidan, vi som kände förtroende för honom och gav vårt fulla stöd. Å andra sidan, de som avskyr extrema åsikter och rörelser så mycket att de tar avstånd, utan förbehåll. Båda sidor börjar sedan med varsin våg av uttalanden och inlägg, i många fall utan att reflektera över om det finns en tredje väg, som kanske skulle vara mer kontstruktiv för alla inblandade.

Vi är många (särskilt inom MP) som blivit förvånade över den utbredda misstro mot politiskt aktiva muslimer i Sverige som uppenbarligen legat under ytan. Den är mer spridd än bara bland SD:are. Skrämmande nog känner vi igen argumenten om ”dold agenda” och ”infiltation” från en annan, än så länge, hemskare tid. Lika skrämmande tycker jag ”svenska värderingar” och ”vårt sätt” låter. Helt plötsligt är alla nationalister!

Börjar vi stänga ute muslimer från det politiska samtalet och det politiska vardagsarbetet slår vi in på en farlig väg. Redan har två unga musmlimer inom miljöpartiet lämnat poliken. Menar vi allvar med att förbättra integrationspolitiken behöver vi deras erfarenheter och förslag. Vi riskerar nu en polarisering, som kan leda till att fler ansluter sig till extrema åsikter. Precis den utveckling som oviljan till dialog och debatt med sverigedemokrater leder till.

Sans och måtta, alltså. Så tog saken en ny vändning igår. Fridolin och Romson ställer kabinettsfråga till partiet. Antingen tystar de därmed den gröna rörelsens kritik av eftergifterna i regeringsställning och den påstådda toppstyrningen. Eller så släpper de lös en våg av frustration, som spolar bort partiet från inflytande på riksnivå för år framöver. Nog har de rätt i att partiet behöver en grön omstart. Och det finns behov av att utvärdera hur partiets regeringsmedverkan ställer nya krav på organisation och samarbete inom partiet.

Detta gör vi inte i med ett gatlopp i massmedia, parallellt med ett eventuellt uppslitande språkrörsbyte. Låt oss i stället diskutera med sans och måtta. Klart det finns saker som behöver förändras. Partiet har inte suttit i regering förut. Hur har det fungerat? Vad finns att lära? Det finns stor erfarenhet runt om i landet från att sittta i majoritet. Har den erfarenheten använts? Å andra sidan, regering och riksdag skiljer sig på flera sätt från den kommunala nivån – förstår vi det? Vilken roll har riksdagsgruppen i förhållande till ministrar och regeringstjänstemän? Hur samarbetar de? Och hur förankras politiken ute i landet?

Vi gröna har en självbild av att inte vara som de andra, att vi är konstruktiva och handlar utifrån fakta och kunskap. Låt oss visa detta nu!  Spola inte ut vårt infltande i politiken med bykvattnet!

Fler tåg, men inte i hög fart

Fler tåg, men inte i hög fart

Nu är förslaget till höghastighetståg mellan Sveriges tre största städer aktuellt igen. Jag ställer mig väldigt tveksam till om det är vettigt att satsa den enorma summa som det talas om på att spara någon ynka timme för affärsresenärer och politiker på resa.

Jag brukar säga att tåg har noll restid. Till skillnad från i bil eller på flyg är hela restiden användbar arbetstid eller vilotid. Du hinner jobba undan, eller vila upp dig. Därför är inte restiden den viktiga frågan. Det är självklart pålitligheten! Att du kan lita på att du kommer fram i tid.

Jag är den förste att argumentera för järnvägsutbyggnad. Vi behöver betydligt fler spår. Och vi behöver rusta upp de vi har.

Det är bättre ekonomi att bygga dessa nya spår för samma hastighet som de som vi redan har på våra stambanor. Det ger större flexibilitet och möjlighet att leda om trafik. Och det blir enklare att samsas med regional- och pendeltrafiken. För där ligger den verkliga tillväxten framöver.

Avslutningsvis: Det är dags att växla in på en ny paradigm. Vi kan inte fortsätta med projekt för att bli större, snabbare och mer energikrävande. Verklig hållbarhet hushållar med resurserna, och bygger på att återvinna de som redan tagits i anspråk.

Det hänger ihop…

… tror jag. Klimatfrågan och de oroligheter vi ser i form av krig och terror. 

Jag har sagt det förr: Jag kom in i politiken av två skäl: besvikelsen över de magra resultaten vid klimatmötet i Köpenhamn och insikten om att all förändring börjar hemma. Och förändring är ju en långsiktig process. Därför känns det bra, att vi nu diskuterar vilket Strömstad vi vill ha om 15 år. 

Efter klimatöverenskommelsen i Paris i december tändes hoppet om att världssamfundet också kommit till insikt att arbetet för att stoppa klimatförändringen måste starta nu. Idag, några månader senare, är klimatfrågorna nästan helt ute ur debatten. I stället talar vi om krig, terrorism och flyktingströmmar. Motsättningar mellan och inom världsreligioner, samt befolkningsgrupper i ett eller flera länder, handlar egentligen om tillgången till vatten och odlingsbar mark.

De konfliker  vi ser orsakas i stor utsträckning av klimatförändringen.

Det hänger ihop.

Den tändande gnistan till Syrienkonflikten var den långvariga torkan i västra delen av landet, som tvingade 1½ miljon människor att flytta till städerna för att få mat och försörjning. När president Assad misslyckades med att hantera detta,  började oroligheterna som ledde till kriget. En liknande orsakskedja ser vi i andra konflikthärdar.

Vår bräckliga biosfär slås ut på fler och fler platser – på grund av klimatförändringarna. Det här kommer att leda till migrationsströmmar som är betydligt större än de vi ser just nu.

Med klimatfrågan i bakhuvudet, läste jag med spänning visionsdokumentet, när jag fick det. Hur kopplas Strömstads vision och långsiktiga mål till vår omvärld? Hur bra stämmer det med Miljöpartiets vision?

Vår vision, som finns i vårt kommunala handlingsprogram, talar om ”Strömstad som en del i en hållbar värld”, som ställt om sättet vi bygger vår värld på så att ”vi utnyttjar våra resurser på ett sätt som får människor, natur och samhälle att må bra på lång sikt”.

I kommunens visionsdokument ryms detta i två punkter: 1) Att vi blir en fossiloberoende kommun, och 2) (den något akademiska) formuleringen om att naturkapitalet är intakt.

Räcker detta? frågade jag mig. Ja, jag tror det. När vi nu ska diskutera dokumentet i partiet ska det bli intressant att höra om mina partikamrater tycker detsamma.

När det gäller frågan om befolkningstillväxten, så hörde jag till dem som i juni förra året var ännu djärvare än 18000 invånare 2030. Ja, kanske inte helt realistiskt, får jag medge. Kanske inte 18000 heller är helt realistiskt. Jag vill ändå se ett offensivt mål, som signalerar att vi tror på Strömstad. En ökande befolkning, som leder till fler och växande företag, som leder till fler jobb, som leder till en ökande befolkning.

Hellre missa målet något, som vi gjorde med 13000, än att klara det med råge.

För att återknyta till flyktingarna. Jag anser att Sverige, och Strömstad, har goda möjligheter  att ta emot de som flyttar hit för att undgå krig och svält. Och, för att vända på perspektivet: Våra nya grannar kommer att bidra med sina resurser för att bygga det hållbara samhället. De är en tillgång för oss alla. Vi behöver dem och ska arbeta för att de väljer Strömstad som sin plats i sitt nya land.

Jag tror därför att vi kommer ha en fortsatt stark befolkningstillväxt – och då gäller det att planera för det.

Långsiktighet är mitt ledord.   

Året som gått – som orienterare

Året som gått – som orienterare

Dags att lägga mitt 47:e år som orienterare till handlingarna. Inte blir jag snabbare – men det blir å andra sidan inte mina jämnåriga heller. Det är ändå lika roligt. Tyvärr blir det allt mer sällan som jag kommer ut i skogen, i år blev det bara en handfull tävlingar för egen del. Och träningsdagboken är inte heller direkt välfylld…

Kommande års VM-tävlingar i Strömstad och Tanum rycker allt närmare. Min roll i organisationskommittén har varit Teknik – vilket det är mycket av på den här nivån. Som väl är har vi blivit två i den rollen under senhösten.

WCFrontI juni ansvarade VM-organisationen för två världscupstävlingar. En sprint i Lysekil och en medeldistans i Munkedal. Organisationen var också i hög grad involverad i sprintstafetten och långdistansen i Halden resp. Prestebakken som också ingick i WC-omgången.

Tyvärr drabbades sprinttävlingen av ett fel i programvaran från en av leverantörerna och fick ogiltigförklaras. Det var inget annat än ett misslyckande, som dock på sikt kan leda till något gott för sportens utveckling. De tekniska kraven på tävlingar på den internationella nivån är utmanande och svåra att klara för ideella klubbledare utan tidigare erfarenhet. Här måste det till standardiserade och paketerade lösningar, med tillhörande erfarna tekniker. Vilket dock kan vara svårt att finansiera för en idrott utan stora ekonomiska resurser och med en tradition av småskalighet och enkelhet.

När det gäller ekonomin har vi under året haft en diskussion om hur kartritningen ska finansieras. Idefjordens SK investerar i storleksordningen 1,6 miljoner kr på nya kartor inför VM. Det är stora pengar för en förening med årliga intäkter på ca 400 000 kr, som redan gjort minusresultat sex år i följd. Lyckligtvis fanns det en buffert, men det är tufft att vara kassör (som jag är)! För att finansiera kartan har vi lyckats få bidrag från staten (Idrottslyftet), Thordénstiftelsen och kommunen på sammanlagt 800 000 kr, varav kommunens del var 100 000 kr.

Vi kom till slut fram till en överenskommelse, som jag tror innebär att föreningens ekonomi överlever. Helt klart är det i alla fall att det kommer finnas en stor skatt av fina orienteringskartor i kommunen de närmaste åren.

10mila+2015I övrigt värt att notera från orienteringsfronten var att jag 2016 gjorde mitt 30:e år i följd i speakergruppen på Tiomilakavlen. Det är jag mäkta stolt över. När jag var med för första gången, i Riksten 1986 med legendariske K-G Nilsson som speaker, var det också första gången det var skogsspeaker som rapporterade direkt från skogen. Under åren har jag fått vara med om en teknisk utveckling som varit fantastisk. Idag är det tevesändning (på nätet och på storbild på arenan) och med GPS på alla tätlagen vet vi hela tiden hur det går, vem som leder och vem som bommar en kontroll. Idag är det förmodligen hemma i soffan som du följder tävlingen bäst – men nog bara på plats som du upplever tävlingens själ fullt ut.

Troligen var årets insats den sista. Som med allt annat i livet, så finns det ett slut. Som kan vara början på något annat, vem vet?