Vadå återbetalning?

Vadå återbetalning?

Med dagens besked om att det blir amorteringskrav på bostadslån påtalas hur viktigt det är att ”betala tillbaka” lånet. Det är ju helt fel! Banken har ju lånat ut pengar som de aldrig  haft. De skapades i samma stund som när mitt lån beviljades! När du lånar 2 miljoner till en bostad skänker du nästan hela det beloppet till banken. Den ”skuld” du betalar av, amorterar, är ren kapitalöverföring till banken. Du arbetar, får lön och med dina skattade pengar ger du pengar till banken. Det är inte ”räntenettot” – skillnaden mellan in- och utlåningsränta – som ger banken den stora kapitaltillväxten, det är dina amorteringar!

Redan för tre år sedan skrev jag om ekonomismens kris. Då hävdade jag bland annat att ökade amorteringar skulle leda till en än större bostadsbubbla, eftersom bankerna därmed får mer pengar att låna ut. Vi får se om jag får rätt, det finns saker som talar emot.

Sedan länge är problemet för banker, fondbolag och privata investerare att det inte finns tillräckligt med investeringsobjekt för dem. Efter nyliberalismens genombrott har många stater slutat att låna pengar till investeringar. Därmed har samhällsinvesteringarna sjunkit rejält, eftersom de nu ska betalas ”krona för krona” i konkurrens med övriga poster i budgeten. I Sverige är det riktigt tydligt. Vår statsskuld är rekordlåg, de privata skulderna rekordhöga.

För att lyckas med avsikten – att minska hushållens skuldbörda – behövs det en ny syn på hur vi ska finansiera samhällsinvesteringar. Eller snarare en gammal syn. Vi borde gå tillbaka till det sätt som kommuner, landsting, företag och föreningar fortfarande redovisar sina ekonomi. Skilja på investeringar och drift. Så skedde också i staten på gamle Strängs tid. Staten måste börja låna till investeringar. Två självklara objekt, som nu diskuteras, är upprustning av befintligt järnvägsnät och utbyggnad av nya stambanor.

Det finns också indikationer på att fler och fler efterfrågar hyresrätter som ett alternativ till bostadsrätt. Med amorteringskravet kommer detta förstärkas. Och det finns också indikationer på att fler och fler investerare ser fördelar med att bygga hyresrätter. Du sprider ut avkastningen till en jämn och säker avkastning över lång tid, i stället för att få tillbaka hela det investerade kapitalet med avkastning så fort det är färdigbyggt – och vara tvungen att jaga rätt på nya investeringsobjekt för ditt kapital.

Slutligen finns det ett jättebehov av investeringar för att ställa om samhället för att stoppa klimatförändringarna. Bl a med ”gröna obligationer”.

En ökad efterfrågan på lån kommer därmed höja räntorna och också bidra till en avkylning av bostadsmarknaden. Kanske det skulle leda till lägre trösklar in till en egen bostad för de som idag bor kvar hemma eller utnyttjas på en stekhet andrahandsmarknad. Det vore en välkommen utveckling.

Annonser

Fakta om Båtviken-planen

Ett hus i Båtviken utan bygglov, på fastigheten Kebal 1:33, engagerar många sedan flera år. Det sprids en massa mer eller mindre motsägelsefulla och felaktiga påståenden och det är nog många som undrar vad det är som egentligen ligger bakom utformningen av den detaljplan som nu är på väg till fullmäktige för antagande.

Jag beskrev i ett blogginlägg i januari 2015 hur jag såg på historien i ärendet. Nedan försöker jag mig på en uppdatering och komplettering av informationen.

1. Byggnaden på Kebal 1:33 har uppförts utan laga-kraft-vunnet bygglov. Men,

2. Kommunens beslutade redan 2001 att tillåta utökade byggrätter i Kebalområdet. Motivet var att möjliggöra en omvandling av området till helårsboende. Byggrätterna utökades från 70 till 180 m², som då ansågs behövas för ett helårsboende. Vid det planarbetet uppdaterades dock endast planbeskrivningen, inte plankartan. Förmodligen framför allt för att detta skulle varit kostsamt och tidskrävande. Detta förfarande hade godkänts av länsstyrelsen. Detta skapade dock en oklarhet om var på fastigheten en byggnad skulle placeras för att vara planenlig. På den gamla plankartan var större delen av tomterna prickmark, mark som inte får bebyggas.

3. Kommunen gav bygglov på Kebal 1:33 i november 2004, trots placeringen på prickmark. Liknande bygglov hade tidigare också givits för flera grannfastigheter, över 30 st i Kebalområdet. I beslutet hänvisades till den utökade byggrätten och att placeringen i princip var densamma som befintlig byggnad. Skillnaden mot de andra fastigheterna är att beslutet denna gång blev överklagat av en granne.

4. Kommunen borde ha stoppat bygget, men gjorde inte detta eftersom den som överklagat inte sågs som sakägare – vilket dock länsstyrelsen senare gjorde. Detta togs som ett OK att fortsätta uppförandet. Under byggtiden var kommunen byggherren behjälplig i normal omfattning. I juli 2005 gav kommunen (felaktigt) besked om att det förmodligen var oproblematiskt att ta i anspråk det nya huset, även om något formellt slutbevis aldrig utfärdades. Bygglovet upphävdes till slut av länsstyrelsen i januari 2006, vilket efter att ha överklagats av kommunen fastställdes av länsrätten i juni 2006.

5. Kommunen startade 2006 ett nytt planarbete för hela Kebalområdet (för att slutföra det som startats 2001 och i syfte att bekräfta det byggda huset). Den nya majoriteten avbröt dessa planarbete i mars 2007, kort efter att den tillträtt. Den finns ingen beslutsmotivering.

6. Ett år senare, våren 2008, påbörjade kommunen en ”frimärksplan” för endast Kebal 1:33, dock inte primärt för att bekräfta byggnaden ”i dess nuvarande storlek och läge”. Syftet beskrevs i stället som att ”beskriva de förändringar på befintligt byggnads läge som blir nödvändiga för att skapa en fungerande detaljplan”. Planen antogs till slut av kommunfullmäktige i oktober 2009. Denna plan upphävdes av länsstyrelsen i april 2010, då den var bristfällig i sin utredning av avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen. Kostnaden för detta misslyckande togs av skattebetalarna.

Så här långt (nästan sex år efter att bygglov söktes) ser det, i alla fall formellt sett, ut som att kommunen försökt att bekräfta åtminstone delar av den lagstridiga byggnaden på fastigheten. I september 2010 byter kommunen fot och beslutar att en del av byggnaden ska rivas. Ett beslut som har överklagats och prövats i högre instans, och därmed befunnits vara helt lagenligt. Av denna anledning har jag och Miljöpartiet inledningsvis stött rivningsbeslutet. Även resterande del av huset saknar dock också formellt sett bygglov.

Därefter gick det ytterligare mer än fyra år utan att huset blev rivet. De tidigare STP- och S-ledda majoriteterna i MBN lyckades inte på åtta år vid makten lösa ärendet.

I takt med att ny information kom fram om framför allt kommunens handläggning av bygglovsärendet så omprövade jag mitt ställningstagande. Jag tyckte inte längre att det var rimligt att riva huset.

Vår första tanke när vi tillträdde var att på nytt återuppta det avbrutna planarbetet för att göra planförhållandena i Kebalområdet klara och tydliga för alla, och möjliggöra ett bygglov för byggnaden på 1:33. Vi kom dock ganska snart fram till att detta skulle bli dyrt och resurskrävande och inte stod i rimlig proportion till nyttan i form av nya bostäder som skulle kunna tillkomma. Kanske samma slutsats som låg bakom att det avbröts 2007?

Vi blev då kontaktade av ägaren till fastigheten Kebal 1:38 som hade insett att byggnaderna på fastigheten till stor del låg på prickmark. En ansökan om planbesked lämnades in och vi valde att låta en ny detaljplan omfatta 19 fastigheter i Båtviken med liknande problematik.

Information om detta planarbete finns på kommunens hemsida. Planbeskrivningen ger en god bild av bakgrunden till planarbetet och de överväganden som gjorts i planarbetet. Granskningsutlåtandet tar upp de synpunkter som inkommit under samråd och granskning. I sammanfattningen tas de vanligaste synpunkterna upp och bemöts:

  • Att kommunen inte har följt likställighetsprincipen
  • Att områdets karaktär borde bevaras
  • Att förslagets utökade byggrätter är oönskade
  • Att § 113-förordnandet i området inte borde tas bort.

Jag kan rekommendera var och en som vill förstå den nya planen att läsa detta.

Jag vill till slut lägga till att detta inte innebär att det nu är fritt fram för ”svartbyggen”. Snarare tvärtom! Min uppfattning är att nämnden sedan den nya PBL kom 2011 har skärpt tillämpningen av lagen och detaljplanerna. Vi har därmed stärkt rättssäkerheten och undviker att i framtiden hamna i liknande dilemma igen.

Vidare är det viktigt att framhålla att bygglov givna före 2011, enligt ”gamla PBL”, kunde överklagas upp till 10 år efter att de utfärdats av kommunen. Så när vann de då egentligen ”laga kraft”? I den nya lagstiftningen vinner bygglovet laga kraft om det inte överklagats inom fyra veckor.

Sjukvård i Strömstad – protestmöte

Idag samlades politiker från alla partier (utom KD) och aktionsgruppen Jour Strömstad på torget för att protestera mot indragningen av jourbilen (”single responder”) i sommar. Var och en höll ett kort anförande, här är mitt (om jag hade hållit mig till manus):

Hej Strömstadsbor!
För någon månad sedan skrev jag ett blogginlägg om att bo i en avkrok.
Det tycks vara så alltför många ser på oss i Strömstad. Det är inte så noga med service i form av tidningsutdelning och godsleveranser. Som var det blogginlägget handlade om.
Uppenbarligen är det inte så noga med vår trygghet när det gäller sjukvård heller. Eller ens med att prata med oss.
”Hälso- och sjukvårdsnämnderna företräder befolkningen i sina respektive områden och ska i sitt uppdrag föra dialog med invånarna på olika sätt.”
Så beskrivs HSN på regionens hemsida. Jag anser att de misslyckats på båda punkterna. De fattar beslut som går emot vad vi önskar och de gör sig inte ens omaket att informera oss som är berörda om försämringarna. Om nu inte nyhetsartiklar och insändare i Strömstad Tidning två månader efter fattat beslut kan anses vara ”dialog på olika sätt”.
Ja, faktiskt har de inte ens informerat dem som finansierar jourbilen! Hälso- och sjukvårdsstyrelsen har, efter påtryckningar från oss i Strömstad, anslagit medel för jourbilen, som ett pilotprojekt. Inte heller de har fått information om att bilen är indragen i sommar! Den ena regionpolitikern tycks inte veta vad den andra gör! Eller prata med varandra!
Jag kan hälsa från min partikamrat Tony Johansson i Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen att han är mycket missnöjd med denna försämring. Vi är överens om att det nu måste fram en långsiktig och varaktig lösning, som tryggar vårt behov av primärvårdsjour. Det får bli ett slut på experimenterandet!
Regionfullmäktige antog för en månad sedan, i bred politisk enhet, en ny gemensam strategi för att bygga ut den nära vården. Att då dra in jourbilen när befolkningen i Strömstad och Tanum mångdubblas är helt obegripligt. Den nya strategin kan ju inte ha varit okänd för två månader sedan!
Jag upprepar: Vi behöver en långsiktig och varaktigt lösning på jourfrågan!
Amnesti nu – jag står inte ut

Amnesti nu – jag står inte ut

Mitt inlägg på Miljöpartiets kongress lördagen den 27 maj (om jag hade stått längre upp på talarlistan):

Jag anser att de ensamkommande barn som varit i Sverige längre än ett år har lidit nog – nu måste vi låta dem stanna!

Argument nr 1: Visa att talet om alla människors lika värde betyder något i praktiken.

Vi förfäras över tortyr och krigsbrott i länder långt borta.
Nu händer samma sak i Sverige.
För det är psykisk tortyr att leva i ovisshet i månad efter månad, nu långt mer än ett år.
Med oron och minnena som håller dig vaken om nätterna.
Med kamrater som skrämmer dig med sina berättelser, och sin oro.
Och med full daglig tillgång till hemska bilder från det land som du riskerar att skickas tillbaka till.
”Jag dör hellre här än skickas tillbaka”!
Inga tomma ord, har vi sett.
Argument nr 2: Hur ska vi kunna leva med skammen?
Vi är många som i vårt arbete och på vår fritid välkomnade flyktingarna som kom hösten 2015.
Vi organiserade klädinsamlingar; ordnade fram möbler, cyklar och leksaker; ställde upp som faddrar och gode män; öppnade förskolor; fick nya klasskamrater; fick nya elever; fick nya vänner; öppnade våra hem; tröstade på HVB-hemmet; fick förstärkning i fotbollslaget; fixade praktik
– ja, listan kan göras lång.
Vi försökte ingjuta hopp.
Vi trodde på dem.
Vi trodde på det svenska rättssystemet.
Vi trodde på våra svenska värderingar.
Hur ska vi kunna se varandra i ögonen?
Hur ska vi kunna se barnen i ögonen?
En utbränd planet skapar utbrända människor – amnesti är en väg bort från detta.

Att bo i en avkrok

Jag bor i Strömstad. I stort sett mitt emellan Oslo och Göteborg, 5 km väster om E6:an. Västligast i Sverige.

Det har visat sig vara en avkrok. Inte alls så vi ser på det vi som bor här. Och, törs jag påstå, inte så alla de besökare som besöker oss ser på staden vid havet. Som besöker oss året runt, faktiskt – om än med sommaren som given högsäsong.

Ganska snart efter att jag flyttade hit upptäckte jag hur långt det var till Stockholm med Vänern i vägen. Det visade sig också vara långt till Göteborg, Sveriges andra stad. 16 mil är långt, nästan tre timmar med tåget. Jo, du läste rätt – så lång tid tar det på en illa underhållen och dåligt moderniserad Bohusbana. Numer har vi inte ens  en direktbuss, vi måste byta på Torp i Uddevalla.

Den senaste veckan har jag fått två ytterligare exempel på hur det är att bo i en avkrok:

1. Min morgontidning kan inte längre delas ut av tidningsbudet. Hinner inte hit. Fram till förra veckan gick det bra, men nu har de på Dagens ETC gjort en förändring (försämring), så nu går det inte längre. Kanske är jag gammalmodig, men jag gillar prasslet av en tidning till frukosten! Nu får jag läsa digitalt. Tröstar mig med att det kanske sparar ett träd i skogen.

2. Köpte en A3-skrivare till orienteringsklubben på nätet. Skulle skickas med PostNord. På tisdagen dyker en postbil upp och levererar nätkabeln! Några dagar senare dyker det upp en avi med posten. De hade varit och sökt mig, men inte fått något svar (förmodligen var vi i trädgården på baksidan). Hört talas om telefon?  På avin står det att jag kan hämta ”pallen” (tydligen en stor skrivare!) på terminalen – i Uddevalla! När jag ringer och frågar varför jag inte kunde hämta på företagscentret på Prästängen får jag besked att pallen är för stor för dem. Vid närmare diskussion (några dagar senare, när de åter misslyckats med leverans) framkom att ”de sysslar inte med pallgods”!

Så är det att bo i en avkrok! Det är inte så noga med oss. Vi får stå ut med försämringar. Trots att vår befolkning ökar, procentuellt bland landets 10 främsta kommuner.

Håhåjaja. Stockholmarn har blivit lantis.

PS. Skrivaren ska nu komma på onsdag, två veckor efter att den lämnat säljaren. Får hålla mig hemma och spana hela dagen. DS.

Nu får det vara nog!

Öppet brev till och Morgan Johansson (S):

Nu får det vara nog! Situationen för ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan blir allt allvarligare. På kort tid har tre självmord rapporterats och de unga blir allt mer desperata, liksom i hög grad de äldre från samma land.

Vi som dagligen har kontakt med afghaner av skilda åldrar möter förtvivlan och uppgivenhet. Nätverket #Vistårinteut slår nu storlarm om situationen! Resultaten av den strängare asyllagen blir allt tydligare. Tillfälliga uppehållstillstånd, åldersuppskrivningar och utvisningshot skapar stor oro hos afghanska barn och ungdomar som kommit till Sverige. Många av dem väntar fortfarande efter mer än ett år i Sverige på sitt första samtal hos Migrationsverket. Samtidigt som andra från Afghanistan som kommit betydligt senare än dem har fått sitt asylbeslut.

Det sätt som vi behandlar människor från Afghanistan är inte mänskligt! Det gäller inte bara barn och ungdomar – utan alla som av olika skäl lämnat sitt hemland.

Nu får vi sluta skylla ifrån oss! Vi läser och hör dagligen om hur bra det går för Sverige – i ekonomiska termer! Regeringen har också uppnått stora klimat- och miljöframgångar. Tyvärr kan vi inte vara lika stolta över vårt flyktingmottagande. Det civila samhället tog emot den stora strömmen med öppna armar och har mobiliserat alla sina resurser. Det skapade förstås en förväntan om att också myndigheterna skulle agera på motsvarande sätt. Dit har vi inte nått ännu.

Utvecklingen i Afghanistan är fortsatt mycket oroande – något som starkt bidrar till de afghanska flyktingarnas starka ångest.

Jag anser att regeringen nu måste agera utan att skylla ifrån sig på andra EU-länder, Turkiet eller Libyen. Alla som väntat mer än ett år på besked bör åtminstone få ett tillfälligt uppehållstillstånd – helst ett permanent! Många har bott på ett asylboende i mer än ett år och fått vänner och en viss förankring i det svenska samhället. Barnen har gått i skolan. Många av dem som ännu inte fått kommunplacering rycks nu upp från den trygghet de uppnått när boendena stängs och de får flytta, kanske byta skola. Om de inte t o m förlorar sin rätt att gå i skolan.

Ovärdigt och skamligt!

Vad kan du göra för att jag ska kunna känna mig stolt över Sverige igen?

 

En något försenad årsbetraktelse

En något försenad årsbetraktelse

Vad minns jag från 2016? Årets stora händelse står i en egen klass – VM i orientering blir ett minne för livet. Nu har jag varit med och arrangerat alla stora orienteringstävlingar som arrangeras i Sverige: O-Ringen, landslagstester, Tiomila, 25-manna, SM och VM. Som aktiv var inte framgångarna lika stora…

På det lokala planet är jag framför allt glad för att det går framåt med bostadsbyggandet, även om vi inte riktigt når upp till det offensiva målet om 200 nya byggrätter. Men kommande år ser det bättre ut. På Canningområdet kommer förhoppningsvis Riksbyggen (beroende på hur det blir med den överklagade markanvisningen)  att börja bygga om några år. Planarbetet för Myrenområdet hoppas jag nu steg för steg ska gå i mål. I det senaste samrådet var det fler byggrätter för bostäder än i tidigare förslag, något som jag verkligen hoppas på. På Rådhusberget har ett planprogram tagits fram, som nu är ute på samråd. Hur många bostäder det till slut blir där vågar jag inte gissa ännu. Det tycks finnas väldigt många skilda uppfattningar som ska vägas samman.

I Mällbydalen och dess omgivningar växer ett nytt bostadsområde fram, med en blandning av hyresrätter, villor, radhus och parhus. Riktigt kul. Vi behöver dock bli överens om vad vi ska kalla respektive område, det råder en stor förvirring över vilken plats som avses. Och det känns avigt att kalla ett höjdparti för Mällbydalen. Här behöver jag hjälp av infödda Strömstadsbor, som ni förstår.

I Strömstad i övrigt gläds jag bl a åt att arbetet med att förbättra för cykeltrafik fortskrider. En stor investering görs i ett nytt vattenreningsverk på Österröd – en viktig åtgärd för att säkra vattenkvaliten i havet. Slutligen konstaterar jag att det inte kommit så många ytterligare flyktingar som jag trodde för ett år sedan. Tycker kommunen och de många frivilligkrafterna klarat utmaningarna med de som kommit bra under året.

Dock kan jag inte vara glad åt den omläggning av migrationspolitiken som gjorts i Sverige. Att vi hindrar flyktingar att komma hit, och att vi medverkar till att de dör på Medelhavet eller lever under förskräckliga förhållanden i lägren i Grekland och Italien är illa nog. Vad som nästan känns värre är den utdragna asylprocessen, med bara tillfälliga uppehållstillstånd som bästa möjliga resultat – och nära nog ett stopp för anhöriginvandring. Gång på gång läser vi om fall där FN:s barnkonvention åsidosätts. En lång plågsam väntetid, ensam och/eller utan kontakt med en familj som har det svårt – det är inte mänskligt att behandla människor så. Den som sedan till slut eventuellt inte får stanna ses av omgivningen som att ha misslyckats. Sten på börda, milt sagt.

Omläggningen av migrationspolitiken, som en gråtande Åsa Romson presenterade det första steget av tillsammans med Stefan Löven, var kanske den utlösande händelsen i det som kommit att benämnas som ”krisen i MP” under året. Jag beklagar även i stort sett alla de övriga beslut där MP till synes fått vika ner sig: Förbifart Stockholm, fortsatt drift av Bromma flygplats, värdlandsavtalet med NATO, skatt på större solcellsanläggningar (som nu rättats till) och inte minst försäljningen av Vattenfalls kolgruvor i Tyskland. Det känns dock som om många inte vill förstå att MP är en liten del av en minoritetsregering utan egen majoritet i riksdagen. Varför kritiseras inte S för dessa dåliga beslut? Eller allianspartierna? Eller SD? Och varför tycks så många miljöpartister vara mer intresserade av att misstänkliggöra språkrör, riksdagsgrupp och partistyrelse än att stötta och driva på för en grönare politik? Där är jag besviken. I tuffa tider borde vi hålla ihop!

Vad MP ändå lyckats med på riksnivå är en rejäl omsvängning av svensk politik i flera miljöfrågor. En bred energiöverenskommelse med ett mål om 100 % förnybar energi är ett stort steg, tycker jag. Mer pengar till elbilar, solcellsstöd, naturvård och klimatåtgärder är andra exempel. Miljöpartiets största insats i regeringen kan kanske vara som kunskapskälla för socialdemokraterna. Jag ser flera tecken på att gröna frågor äntligen förstås även av ”betongsossarna”.

Samtidigt finns några områden där miljökampen pågått i många år, men där resultaten uteblir. Först och främst järnvägen. Visst, det har skjutits till mer pengar till underhåll – men det mesta försvinner till alla mellanhänder som ska ha sitt i den fragmentering som avregleringen skapat. Förstatliga järnvägsnätet och ta tillvara kompetensen hos alla de banarbetare som har, eller snart kommer att ha, gått i pension! Och samtidigt med att vi åtgärdar eftersatt underhåll behöver vi bygga ut både stambanor och regionbanor.  Slut på pratet – börja handla!

Nästa område som ligger mig varmt om hjärtat är skogsbruket. Där pågår, mot majoriteten av svenska folkets vilja och i strid med flera av FN:s miljömål, en massiv omvandling av naturlig skog till artfattiga skogsplantager. Detta vet både myndigheter och politiker. Trots att denna rovdrift på naturen – som både påverkar klimatet och den biologiska mångfalden – pågått under lång tid, får inte miljökämpar och naturvården gehör. Skogsbranschen ska sköta detta själv, utan inblandning av myndigheter och politiker. Fel – det funkar inte! Ändra lagen och förstärk tillsynen!

Till sist: kollektivtrafiken. Vi vet alla att en utbyggnad av kollektivtrafiken är en förutsättning för minskat bilåkande. Ändå tar den moderatledda alliansen i Stockholms län den omvända vägen. De MINSKAR turtätheten för bussar och pendeltåg. Pengarna satsar de i stället på en förbifart, som kommer att leda till ökade klimatutsläpp! Och på fullt allvar dammar de av en gammal idé om en Österled!  Vansinnigt – satsa på T-banan, spårvagnar och elbussar!  Och fortsätt att förbättra för cykeltrafiken. I hela landet.

Avslutningsvis, ett nyårslöfte: I år ska jag (vi) ta det första steget mot att installera solceller på taket till radhuset. Jag skulle önska att fler gav ett liknande löfte, inte minst våra kommunala fastighetsbolag.

God fortsättning!