Sjukvård i Strömstad – protestmöte

Idag samlades politiker från alla partier (utom KD) och aktionsgruppen Jour Strömstad på torget för att protestera mot indragningen av jourbilen (”single responder”) i sommar. Var och en höll ett kort anförande, här är mitt (om jag hade hållit mig till manus):

Hej Strömstadsbor!
För någon månad sedan skrev jag ett blogginlägg om att bo i en avkrok.
Det tycks vara så alltför många ser på oss i Strömstad. Det är inte så noga med service i form av tidningsutdelning och godsleveranser. Som var det blogginlägget handlade om.
Uppenbarligen är det inte så noga med vår trygghet när det gäller sjukvård heller. Eller ens med att prata med oss.
”Hälso- och sjukvårdsnämnderna företräder befolkningen i sina respektive områden och ska i sitt uppdrag föra dialog med invånarna på olika sätt.”
Så beskrivs HSN på regionens hemsida. Jag anser att de misslyckats på båda punkterna. De fattar beslut som går emot vad vi önskar och de gör sig inte ens omaket att informera oss som är berörda om försämringarna. Om nu inte nyhetsartiklar och insändare i Strömstad Tidning två månader efter fattat beslut kan anses vara ”dialog på olika sätt”.
Ja, faktiskt har de inte ens informerat dem som finansierar jourbilen! Hälso- och sjukvårdsstyrelsen har, efter påtryckningar från oss i Strömstad, anslagit medel för jourbilen, som ett pilotprojekt. Inte heller de har fått information om att bilen är indragen i sommar! Den ena regionpolitikern tycks inte veta vad den andra gör! Eller prata med varandra!
Jag kan hälsa från min partikamrat Tony Johansson i Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen att han är mycket missnöjd med denna försämring. Vi är överens om att det nu måste fram en långsiktig och varaktig lösning, som tryggar vårt behov av primärvårdsjour. Det får bli ett slut på experimenterandet!
Regionfullmäktige antog för en månad sedan, i bred politisk enhet, en ny gemensam strategi för att bygga ut den nära vården. Att då dra in jourbilen när befolkningen i Strömstad och Tanum mångdubblas är helt obegripligt. Den nya strategin kan ju inte ha varit okänd för två månader sedan!
Jag upprepar: Vi behöver en långsiktig och varaktigt lösning på jourfrågan!
Amnesti nu – jag står inte ut

Amnesti nu – jag står inte ut

Mitt inlägg på Miljöpartiets kongress lördagen den 27 maj (om jag hade stått längre upp på talarlistan):

Jag anser att de ensamkommande barn som varit i Sverige längre än ett år har lidit nog – nu måste vi låta dem stanna!

Argument nr 1: Visa att talet om alla människors lika värde betyder något i praktiken.

Vi förfäras över tortyr och krigsbrott i länder långt borta.
Nu händer samma sak i Sverige.
För det är psykisk tortyr att leva i ovisshet i månad efter månad, nu långt mer än ett år.
Med oron och minnena som håller dig vaken om nätterna.
Med kamrater som skrämmer dig med sina berättelser, och sin oro.
Och med full daglig tillgång till hemska bilder från det land som du riskerar att skickas tillbaka till.
”Jag dör hellre här än skickas tillbaka”!
Inga tomma ord, har vi sett.
Argument nr 2: Hur ska vi kunna leva med skammen?
Vi är många som i vårt arbete och på vår fritid välkomnade flyktingarna som kom hösten 2015.
Vi organiserade klädinsamlingar; ordnade fram möbler, cyklar och leksaker; ställde upp som faddrar och gode män; öppnade förskolor; fick nya klasskamrater; fick nya elever; fick nya vänner; öppnade våra hem; tröstade på HVB-hemmet; fick förstärkning i fotbollslaget; fixade praktik
– ja, listan kan göras lång.
Vi försökte ingjuta hopp.
Vi trodde på dem.
Vi trodde på det svenska rättssystemet.
Vi trodde på våra svenska värderingar.
Hur ska vi kunna se varandra i ögonen?
Hur ska vi kunna se barnen i ögonen?
En utbränd planet skapar utbrända människor – amnesti är en väg bort från detta.

Att bo i en avkrok

Jag bor i Strömstad. I stort sett mitt emellan Oslo och Göteborg, 5 km väster om E6:an. Västligast i Sverige.

Det har visat sig vara en avkrok. Inte alls så vi ser på det vi som bor här. Och, törs jag påstå, inte så alla de besökare som besöker oss ser på staden vid havet. Som besöker oss året runt, faktiskt – om än med sommaren som given högsäsong.

Ganska snart efter att jag flyttade hit upptäckte jag hur långt det var till Stockholm med Vänern i vägen. Det visade sig också vara långt till Göteborg, Sveriges andra stad. 16 mil är långt, nästan tre timmar med tåget. Jo, du läste rätt – så lång tid tar det på en illa underhållen och dåligt moderniserad Bohusbana. Numer har vi inte ens  en direktbuss, vi måste byta på Torp i Uddevalla.

Den senaste veckan har jag fått två ytterligare exempel på hur det är att bo i en avkrok:

1. Min morgontidning kan inte längre delas ut av tidningsbudet. Hinner inte hit. Fram till förra veckan gick det bra, men nu har de på Dagens ETC gjort en förändring (försämring), så nu går det inte längre. Kanske är jag gammalmodig, men jag gillar prasslet av en tidning till frukosten! Nu får jag läsa digitalt. Tröstar mig med att det kanske sparar ett träd i skogen.

2. Köpte en A3-skrivare till orienteringsklubben på nätet. Skulle skickas med PostNord. På tisdagen dyker en postbil upp och levererar nätkabeln! Några dagar senare dyker det upp en avi med posten. De hade varit och sökt mig, men inte fått något svar (förmodligen var vi i trädgården på baksidan). Hört talas om telefon?  På avin står det att jag kan hämta ”pallen” (tydligen en stor skrivare!) på terminalen – i Uddevalla! När jag ringer och frågar varför jag inte kunde hämta på företagscentret på Prästängen får jag besked att pallen är för stor för dem. Vid närmare diskussion (några dagar senare, när de åter misslyckats med leverans) framkom att ”de sysslar inte med pallgods”!

Så är det att bo i en avkrok! Det är inte så noga med oss. Vi får stå ut med försämringar. Trots att vår befolkning ökar, procentuellt bland landets 10 främsta kommuner.

Håhåjaja. Stockholmarn har blivit lantis.

PS. Skrivaren ska nu komma på onsdag, två veckor efter att den lämnat säljaren. Får hålla mig hemma och spana hela dagen. DS.

Nu får det vara nog!

Öppet brev till och Morgan Johansson (S):

Nu får det vara nog! Situationen för ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan blir allt allvarligare. På kort tid har tre självmord rapporterats och de unga blir allt mer desperata, liksom i hög grad de äldre från samma land.

Vi som dagligen har kontakt med afghaner av skilda åldrar möter förtvivlan och uppgivenhet. Nätverket #Vistårinteut slår nu storlarm om situationen! Resultaten av den strängare asyllagen blir allt tydligare. Tillfälliga uppehållstillstånd, åldersuppskrivningar och utvisningshot skapar stor oro hos afghanska barn och ungdomar som kommit till Sverige. Många av dem väntar fortfarande efter mer än ett år i Sverige på sitt första samtal hos Migrationsverket. Samtidigt som andra från Afghanistan som kommit betydligt senare än dem har fått sitt asylbeslut.

Det sätt som vi behandlar människor från Afghanistan är inte mänskligt! Det gäller inte bara barn och ungdomar – utan alla som av olika skäl lämnat sitt hemland.

Nu får vi sluta skylla ifrån oss! Vi läser och hör dagligen om hur bra det går för Sverige – i ekonomiska termer! Regeringen har också uppnått stora klimat- och miljöframgångar. Tyvärr kan vi inte vara lika stolta över vårt flyktingmottagande. Det civila samhället tog emot den stora strömmen med öppna armar och har mobiliserat alla sina resurser. Det skapade förstås en förväntan om att också myndigheterna skulle agera på motsvarande sätt. Dit har vi inte nått ännu.

Utvecklingen i Afghanistan är fortsatt mycket oroande – något som starkt bidrar till de afghanska flyktingarnas starka ångest.

Jag anser att regeringen nu måste agera utan att skylla ifrån sig på andra EU-länder, Turkiet eller Libyen. Alla som väntat mer än ett år på besked bör åtminstone få ett tillfälligt uppehållstillstånd – helst ett permanent! Många har bott på ett asylboende i mer än ett år och fått vänner och en viss förankring i det svenska samhället. Barnen har gått i skolan. Många av dem som ännu inte fått kommunplacering rycks nu upp från den trygghet de uppnått när boendena stängs och de får flytta, kanske byta skola. Om de inte t o m förlorar sin rätt att gå i skolan.

Ovärdigt och skamligt!

Vad kan du göra för att jag ska kunna känna mig stolt över Sverige igen?

 

En något försenad årsbetraktelse

En något försenad årsbetraktelse

Vad minns jag från 2016? Årets stora händelse står i en egen klass – VM i orientering blir ett minne för livet. Nu har jag varit med och arrangerat alla stora orienteringstävlingar som arrangeras i Sverige: O-Ringen, landslagstester, Tiomila, 25-manna, SM och VM. Som aktiv var inte framgångarna lika stora…

På det lokala planet är jag framför allt glad för att det går framåt med bostadsbyggandet, även om vi inte riktigt når upp till det offensiva målet om 200 nya byggrätter. Men kommande år ser det bättre ut. På Canningområdet kommer förhoppningsvis Riksbyggen (beroende på hur det blir med den överklagade markanvisningen)  att börja bygga om några år. Planarbetet för Myrenområdet hoppas jag nu steg för steg ska gå i mål. I det senaste samrådet var det fler byggrätter för bostäder än i tidigare förslag, något som jag verkligen hoppas på. På Rådhusberget har ett planprogram tagits fram, som nu är ute på samråd. Hur många bostäder det till slut blir där vågar jag inte gissa ännu. Det tycks finnas väldigt många skilda uppfattningar som ska vägas samman.

I Mällbydalen och dess omgivningar växer ett nytt bostadsområde fram, med en blandning av hyresrätter, villor, radhus och parhus. Riktigt kul. Vi behöver dock bli överens om vad vi ska kalla respektive område, det råder en stor förvirring över vilken plats som avses. Och det känns avigt att kalla ett höjdparti för Mällbydalen. Här behöver jag hjälp av infödda Strömstadsbor, som ni förstår.

I Strömstad i övrigt gläds jag bl a åt att arbetet med att förbättra för cykeltrafik fortskrider. En stor investering görs i ett nytt vattenreningsverk på Österröd – en viktig åtgärd för att säkra vattenkvaliten i havet. Slutligen konstaterar jag att det inte kommit så många ytterligare flyktingar som jag trodde för ett år sedan. Tycker kommunen och de många frivilligkrafterna klarat utmaningarna med de som kommit bra under året.

Dock kan jag inte vara glad åt den omläggning av migrationspolitiken som gjorts i Sverige. Att vi hindrar flyktingar att komma hit, och att vi medverkar till att de dör på Medelhavet eller lever under förskräckliga förhållanden i lägren i Grekland och Italien är illa nog. Vad som nästan känns värre är den utdragna asylprocessen, med bara tillfälliga uppehållstillstånd som bästa möjliga resultat – och nära nog ett stopp för anhöriginvandring. Gång på gång läser vi om fall där FN:s barnkonvention åsidosätts. En lång plågsam väntetid, ensam och/eller utan kontakt med en familj som har det svårt – det är inte mänskligt att behandla människor så. Den som sedan till slut eventuellt inte får stanna ses av omgivningen som att ha misslyckats. Sten på börda, milt sagt.

Omläggningen av migrationspolitiken, som en gråtande Åsa Romson presenterade det första steget av tillsammans med Stefan Löven, var kanske den utlösande händelsen i det som kommit att benämnas som ”krisen i MP” under året. Jag beklagar även i stort sett alla de övriga beslut där MP till synes fått vika ner sig: Förbifart Stockholm, fortsatt drift av Bromma flygplats, värdlandsavtalet med NATO, skatt på större solcellsanläggningar (som nu rättats till) och inte minst försäljningen av Vattenfalls kolgruvor i Tyskland. Det känns dock som om många inte vill förstå att MP är en liten del av en minoritetsregering utan egen majoritet i riksdagen. Varför kritiseras inte S för dessa dåliga beslut? Eller allianspartierna? Eller SD? Och varför tycks så många miljöpartister vara mer intresserade av att misstänkliggöra språkrör, riksdagsgrupp och partistyrelse än att stötta och driva på för en grönare politik? Där är jag besviken. I tuffa tider borde vi hålla ihop!

Vad MP ändå lyckats med på riksnivå är en rejäl omsvängning av svensk politik i flera miljöfrågor. En bred energiöverenskommelse med ett mål om 100 % förnybar energi är ett stort steg, tycker jag. Mer pengar till elbilar, solcellsstöd, naturvård och klimatåtgärder är andra exempel. Miljöpartiets största insats i regeringen kan kanske vara som kunskapskälla för socialdemokraterna. Jag ser flera tecken på att gröna frågor äntligen förstås även av ”betongsossarna”.

Samtidigt finns några områden där miljökampen pågått i många år, men där resultaten uteblir. Först och främst järnvägen. Visst, det har skjutits till mer pengar till underhåll – men det mesta försvinner till alla mellanhänder som ska ha sitt i den fragmentering som avregleringen skapat. Förstatliga järnvägsnätet och ta tillvara kompetensen hos alla de banarbetare som har, eller snart kommer att ha, gått i pension! Och samtidigt med att vi åtgärdar eftersatt underhåll behöver vi bygga ut både stambanor och regionbanor.  Slut på pratet – börja handla!

Nästa område som ligger mig varmt om hjärtat är skogsbruket. Där pågår, mot majoriteten av svenska folkets vilja och i strid med flera av FN:s miljömål, en massiv omvandling av naturlig skog till artfattiga skogsplantager. Detta vet både myndigheter och politiker. Trots att denna rovdrift på naturen – som både påverkar klimatet och den biologiska mångfalden – pågått under lång tid, får inte miljökämpar och naturvården gehör. Skogsbranschen ska sköta detta själv, utan inblandning av myndigheter och politiker. Fel – det funkar inte! Ändra lagen och förstärk tillsynen!

Till sist: kollektivtrafiken. Vi vet alla att en utbyggnad av kollektivtrafiken är en förutsättning för minskat bilåkande. Ändå tar den moderatledda alliansen i Stockholms län den omvända vägen. De MINSKAR turtätheten för bussar och pendeltåg. Pengarna satsar de i stället på en förbifart, som kommer att leda till ökade klimatutsläpp! Och på fullt allvar dammar de av en gammal idé om en Österled!  Vansinnigt – satsa på T-banan, spårvagnar och elbussar!  Och fortsätt att förbättra för cykeltrafiken. I hela landet.

Avslutningsvis, ett nyårslöfte: I år ska jag (vi) ta det första steget mot att installera solceller på taket till radhuset. Jag skulle önska att fler gav ett liknande löfte, inte minst våra kommunala fastighetsbolag.

God fortsättning!

Om mål och budget 2017 i Strömstad

Herr ordförande!

Vi ska i kväll fatta beslut om en budget på över 700 miljoner kr. En budget för kommunens verksamhet, utförd av 1100 anställda, till gagn för 13000 invånare och kanske lika många delårsboende kommunmedlemmar. Den påverkar vårt liv, vår välfärd. Det är årets viktigaste beslut i denna församling. Hur ger vi våra barn en god förskola och skola? Hur tar vi hand om de som behöver omsorg? Hur ska vi tillgodose vårt behov av dricksvatten? Hur ska vi ta hand om avfallet på ett bra sätt? Hur förvaltar vi vår livsmiljö, kort sagt.

Ja, hur förvaltar vi den egentligen?

Forskarna är överens, de flesta partierna i Sveriges riksdag är överens, världens länder i Paris för ett år sedan och återigen nu i Marrakesh är också överens. Vi förvaltar vår planet dåligt! Klimatförändringarna måste hejdas!

Vi i Strömstad gör vår del av detta. Vi jobbar med att ge bättre förutsättningar för att cykla och åka kollektivt i stället för att ta bilen. Vi jobbar för klimatsmartare mat i skolor och på boendena. Vi fasar ut de fossildrivna fordonen och snart har vi en biogastapp i kommun.

Jag tror vi kan göra mer. Nöden är uppfinningarnas moder, heter det. Dit har vi nu nått och ju fler som inser detta, desto fler goda idéer kommer kläckas.

Klimatutmaningen är vår tids största utmaning. I viss mån ligger den också bakom de stora flyktingströmmar som vi sett de senaste åren.

Jag är oerhört stolt över hur vi tagit emot de flyktingar som bor på Hällestrand Resort och våra boenden för ensamkommande barn. En hel årsklass barn har fått plats i våra skolor, många företagare har tagit emot praktikanter – en del av dem har redan fått anställning. Kläder, leksaker, cyklar och allt möjligt har samlats in. Fester och språkcaféer har anordnats.

Nu kommer det tuffare tider. Framför allt för många av de nyanlända, som kommer att få avslag på sina asylansökningar. Huruvida detta är riktiga beslut eller ej, det är en annan debatt.

Avvisningsbesluten kommer också att påverka oss som bor här. Hur ska vi förhålla oss till våra nya vänner, när deras framtidshopp släcks? När vi stänger dörren? När våra barn förlorar sina kompisar i skolan?

Förhoppningsvis kommer de flesta av dem att få stanna. Då blir utmaningen i stället att hitta en bostad.

Bostadsförsörjningen har varit, och är fortsatt, ett av våra huvudområden i majoriteten.

Jag är glad över att vi nu har en aktuell bostadsförsörjningsplan. I Sverige har byggandet ökat betydligt de senaste åren. Häromdagen fick vi beskedet att Strömstad fått drygt 3 miljoner kronor i bonus från staten för de startbesked för bostäder vi gett 1 augusti 2015 till 1 augusti i år. Vi fortsätter på den linjen, det är många nya bostäder på gång.

Nu har vi gett startbesked till Pilen 4, 14 och 16 – de tre husen på Surbrunnsgatan vid sjukhuset. De gamla husen kommer rivas och nya lägenheter kommer att byggas. På nästa nämnd hoppas vi kunna ge bygglov för ombyggnad av kontoren i Torsken 7 (hörnet V:a Klevgatan/S:a Bergsgatan) till bostäder. På berget ovanför villorna på Grandalsvägen i Mällby kommer det byggas småhus och parhus i två projekt. Jag hoppas att Strömstadsbyggen snart kommer igång på Magistern 4.

Vi är igång med flera stora planprojekt som kan resultera i riktigt många nya bostäder. Canningplanen är ju aktuell. Myrenplanen kan ge upp till 200 nya bostäder. Planprogrammet för Rådhusberget kommer gå ut på samråd i december. Några till är på gång. Allt kan inte, och bör kanske inte heller, byggas på samma gång – men jag tror att läget på bostadsmarknaden ska ha lättat om några år.

Tack för ordet.

”Tänk inte för fort, vänta på dom som tänker efter!”

”Tänk inte för fort, vänta på dom som tänker efter!”

Orden är Bosse Parneviks, när han imiterar Bengt Bedrup som leder ”tankegymnastik”. En helt lysande uppmaning, redan då! Just nu är det alldeles för få som tänker efter, innan de springer efter alla andra. Som bara stämmer in i den kör som tar ton. Det som skrämmer mig mest för tillfället är hur islamofobin smyger fram och blir normaliserad. Fler och fler slår dövörat och skriker ”islamist” – utan att egentligen veta något om vad detta är, och utan att vara intresserad av att lyssna på nyanser och andra perspektiv. Jag är emot religös fundamentalism i alla dess former – den som använder gud som vapen och kräver underkastelse bryter mot allt jag tror på. Samtidigt är det inget ur historien som visar att det går att besegra den med vapenmakt och ovilja till dialog.

Min tro är att det svenska samhället och vår tradition av öppenhet och dialog är så starkt att extrema rörelser såsom islamism, nazism och kristen fundamentalism har mycket svårt att få genomslag i vårt land. Detta gäller fortsatt, även om SD fått gensvar för sin extrema politik i så stora väljargrupper.

Avsikten med detta blogginlägg var att mana till sans och måtta, samt reflektion. Mehmet Kaplans avgång har satt igång en storm av ryggmärgsreflexer. Å ena sidan, vi som kände förtroende för honom och gav vårt fulla stöd. Å andra sidan, de som avskyr extrema åsikter och rörelser så mycket att de tar avstånd, utan förbehåll. Båda sidor börjar sedan med varsin våg av uttalanden och inlägg, i många fall utan att reflektera över om det finns en tredje väg, som kanske skulle vara mer kontstruktiv för alla inblandade.

Vi är många (särskilt inom MP) som blivit förvånade över den utbredda misstro mot politiskt aktiva muslimer i Sverige som uppenbarligen legat under ytan. Den är mer spridd än bara bland SD:are. Skrämmande nog känner vi igen argumenten om ”dold agenda” och ”infiltation” från en annan, än så länge, hemskare tid. Lika skrämmande tycker jag ”svenska värderingar” och ”vårt sätt” låter. Helt plötsligt är alla nationalister!

Börjar vi stänga ute muslimer från det politiska samtalet och det politiska vardagsarbetet slår vi in på en farlig väg. Redan har två unga musmlimer inom miljöpartiet lämnat poliken. Menar vi allvar med att förbättra integrationspolitiken behöver vi deras erfarenheter och förslag. Vi riskerar nu en polarisering, som kan leda till att fler ansluter sig till extrema åsikter. Precis den utveckling som oviljan till dialog och debatt med sverigedemokrater leder till.

Sans och måtta, alltså. Så tog saken en ny vändning igår. Fridolin och Romson ställer kabinettsfråga till partiet. Antingen tystar de därmed den gröna rörelsens kritik av eftergifterna i regeringsställning och den påstådda toppstyrningen. Eller så släpper de lös en våg av frustration, som spolar bort partiet från inflytande på riksnivå för år framöver. Nog har de rätt i att partiet behöver en grön omstart. Och det finns behov av att utvärdera hur partiets regeringsmedverkan ställer nya krav på organisation och samarbete inom partiet.

Detta gör vi inte i med ett gatlopp i massmedia, parallellt med ett eventuellt uppslitande språkrörsbyte. Låt oss i stället diskutera med sans och måtta. Klart det finns saker som behöver förändras. Partiet har inte suttit i regering förut. Hur har det fungerat? Vad finns att lära? Det finns stor erfarenhet runt om i landet från att sittta i majoritet. Har den erfarenheten använts? Å andra sidan, regering och riksdag skiljer sig på flera sätt från den kommunala nivån – förstår vi det? Vilken roll har riksdagsgruppen i förhållande till ministrar och regeringstjänstemän? Hur samarbetar de? Och hur förankras politiken ute i landet?

Vi gröna har en självbild av att inte vara som de andra, att vi är konstruktiva och handlar utifrån fakta och kunskap. Låt oss visa detta nu!  Spola inte ut vårt infltande i politiken med bykvattnet!