Att bo i en avkrok

Jag bor i Strömstad. I stort sett mitt emellan Oslo och Göteborg, 5 km väster om E6:an. Västligast i Sverige.

Det har visat sig vara en avkrok. Inte alls så vi ser på det vi som bor här. Och, törs jag påstå, inte så alla de besökare som besöker oss ser på staden vid havet. Som besöker oss året runt, faktiskt – om än med sommaren som given högsäsong.

Ganska snart efter att jag flyttade hit upptäckte jag hur långt det var till Stockholm med Vänern i vägen. Det visade sig också vara långt till Göteborg, Sveriges andra stad. 16 mil är långt, nästan tre timmar med tåget. Jo, du läste rätt – så lång tid tar det på en illa underhållen och dåligt moderniserad Bohusbana. Numer har vi inte ens  en direktbuss, vi måste byta på Torp i Uddevalla.

Den senaste veckan har jag fått två ytterligare exempel på hur det är att bo i en avkrok:

1. Min morgontidning kan inte längre delas ut av tidningsbudet. Hinner inte hit. Fram till förra veckan gick det bra, men nu har de på Dagens ETC gjort en förändring (försämring), så nu går det inte längre. Kanske är jag gammalmodig, men jag gillar prasslet av en tidning till frukosten! Nu får jag läsa digitalt. Tröstar mig med att det kanske sparar ett träd i skogen.

2. Köpte en A3-skrivare till orienteringsklubben på nätet. Skulle skickas med PostNord. På tisdagen dyker en postbil upp och levererar nätkabeln! Några dagar senare dyker det upp en avi med posten. De hade varit och sökt mig, men inte fått något svar (förmodligen var vi i trädgården på baksidan). Hört talas om telefon?  På avin står det att jag kan hämta ”pallen” (tydligen en stor skrivare!) på terminalen – i Uddevalla! När jag ringer och frågar varför jag inte kunde hämta på företagscentret på Prästängen får jag besked att pallen är för stor för dem. Vid närmare diskussion (några dagar senare, när de åter misslyckats med leverans) framkom att ”de sysslar inte med pallgods”!

Så är det att bo i en avkrok! Det är inte så noga med oss. Vi får stå ut med försämringar. Trots att vår befolkning ökar, procentuellt bland landets 10 främsta kommuner.

Håhåjaja. Stockholmarn har blivit lantis.

PS. Skrivaren ska nu komma på onsdag, två veckor efter att den lämnat säljaren. Får hålla mig hemma och spana hela dagen. DS.

En något försenad årsbetraktelse

En något försenad årsbetraktelse

Vad minns jag från 2016? Årets stora händelse står i en egen klass – VM i orientering blir ett minne för livet. Nu har jag varit med och arrangerat alla stora orienteringstävlingar som arrangeras i Sverige: O-Ringen, landslagstester, Tiomila, 25-manna, SM och VM. Som aktiv var inte framgångarna lika stora…

På det lokala planet är jag framför allt glad för att det går framåt med bostadsbyggandet, även om vi inte riktigt når upp till det offensiva målet om 200 nya byggrätter. Men kommande år ser det bättre ut. På Canningområdet kommer förhoppningsvis Riksbyggen (beroende på hur det blir med den överklagade markanvisningen)  att börja bygga om några år. Planarbetet för Myrenområdet hoppas jag nu steg för steg ska gå i mål. I det senaste samrådet var det fler byggrätter för bostäder än i tidigare förslag, något som jag verkligen hoppas på. På Rådhusberget har ett planprogram tagits fram, som nu är ute på samråd. Hur många bostäder det till slut blir där vågar jag inte gissa ännu. Det tycks finnas väldigt många skilda uppfattningar som ska vägas samman.

I Mällbydalen och dess omgivningar växer ett nytt bostadsområde fram, med en blandning av hyresrätter, villor, radhus och parhus. Riktigt kul. Vi behöver dock bli överens om vad vi ska kalla respektive område, det råder en stor förvirring över vilken plats som avses. Och det känns avigt att kalla ett höjdparti för Mällbydalen. Här behöver jag hjälp av infödda Strömstadsbor, som ni förstår.

I Strömstad i övrigt gläds jag bl a åt att arbetet med att förbättra för cykeltrafik fortskrider. En stor investering görs i ett nytt vattenreningsverk på Österröd – en viktig åtgärd för att säkra vattenkvaliten i havet. Slutligen konstaterar jag att det inte kommit så många ytterligare flyktingar som jag trodde för ett år sedan. Tycker kommunen och de många frivilligkrafterna klarat utmaningarna med de som kommit bra under året.

Dock kan jag inte vara glad åt den omläggning av migrationspolitiken som gjorts i Sverige. Att vi hindrar flyktingar att komma hit, och att vi medverkar till att de dör på Medelhavet eller lever under förskräckliga förhållanden i lägren i Grekland och Italien är illa nog. Vad som nästan känns värre är den utdragna asylprocessen, med bara tillfälliga uppehållstillstånd som bästa möjliga resultat – och nära nog ett stopp för anhöriginvandring. Gång på gång läser vi om fall där FN:s barnkonvention åsidosätts. En lång plågsam väntetid, ensam och/eller utan kontakt med en familj som har det svårt – det är inte mänskligt att behandla människor så. Den som sedan till slut eventuellt inte får stanna ses av omgivningen som att ha misslyckats. Sten på börda, milt sagt.

Omläggningen av migrationspolitiken, som en gråtande Åsa Romson presenterade det första steget av tillsammans med Stefan Löven, var kanske den utlösande händelsen i det som kommit att benämnas som ”krisen i MP” under året. Jag beklagar även i stort sett alla de övriga beslut där MP till synes fått vika ner sig: Förbifart Stockholm, fortsatt drift av Bromma flygplats, värdlandsavtalet med NATO, skatt på större solcellsanläggningar (som nu rättats till) och inte minst försäljningen av Vattenfalls kolgruvor i Tyskland. Det känns dock som om många inte vill förstå att MP är en liten del av en minoritetsregering utan egen majoritet i riksdagen. Varför kritiseras inte S för dessa dåliga beslut? Eller allianspartierna? Eller SD? Och varför tycks så många miljöpartister vara mer intresserade av att misstänkliggöra språkrör, riksdagsgrupp och partistyrelse än att stötta och driva på för en grönare politik? Där är jag besviken. I tuffa tider borde vi hålla ihop!

Vad MP ändå lyckats med på riksnivå är en rejäl omsvängning av svensk politik i flera miljöfrågor. En bred energiöverenskommelse med ett mål om 100 % förnybar energi är ett stort steg, tycker jag. Mer pengar till elbilar, solcellsstöd, naturvård och klimatåtgärder är andra exempel. Miljöpartiets största insats i regeringen kan kanske vara som kunskapskälla för socialdemokraterna. Jag ser flera tecken på att gröna frågor äntligen förstås även av ”betongsossarna”.

Samtidigt finns några områden där miljökampen pågått i många år, men där resultaten uteblir. Först och främst järnvägen. Visst, det har skjutits till mer pengar till underhåll – men det mesta försvinner till alla mellanhänder som ska ha sitt i den fragmentering som avregleringen skapat. Förstatliga järnvägsnätet och ta tillvara kompetensen hos alla de banarbetare som har, eller snart kommer att ha, gått i pension! Och samtidigt med att vi åtgärdar eftersatt underhåll behöver vi bygga ut både stambanor och regionbanor.  Slut på pratet – börja handla!

Nästa område som ligger mig varmt om hjärtat är skogsbruket. Där pågår, mot majoriteten av svenska folkets vilja och i strid med flera av FN:s miljömål, en massiv omvandling av naturlig skog till artfattiga skogsplantager. Detta vet både myndigheter och politiker. Trots att denna rovdrift på naturen – som både påverkar klimatet och den biologiska mångfalden – pågått under lång tid, får inte miljökämpar och naturvården gehör. Skogsbranschen ska sköta detta själv, utan inblandning av myndigheter och politiker. Fel – det funkar inte! Ändra lagen och förstärk tillsynen!

Till sist: kollektivtrafiken. Vi vet alla att en utbyggnad av kollektivtrafiken är en förutsättning för minskat bilåkande. Ändå tar den moderatledda alliansen i Stockholms län den omvända vägen. De MINSKAR turtätheten för bussar och pendeltåg. Pengarna satsar de i stället på en förbifart, som kommer att leda till ökade klimatutsläpp! Och på fullt allvar dammar de av en gammal idé om en Österled!  Vansinnigt – satsa på T-banan, spårvagnar och elbussar!  Och fortsätt att förbättra för cykeltrafiken. I hela landet.

Avslutningsvis, ett nyårslöfte: I år ska jag (vi) ta det första steget mot att installera solceller på taket till radhuset. Jag skulle önska att fler gav ett liknande löfte, inte minst våra kommunala fastighetsbolag.

God fortsättning!

Året som gått – som orienterare

Året som gått – som orienterare

Dags att lägga mitt 47:e år som orienterare till handlingarna. Inte blir jag snabbare – men det blir å andra sidan inte mina jämnåriga heller. Det är ändå lika roligt. Tyvärr blir det allt mer sällan som jag kommer ut i skogen, i år blev det bara en handfull tävlingar för egen del. Och träningsdagboken är inte heller direkt välfylld…

Kommande års VM-tävlingar i Strömstad och Tanum rycker allt närmare. Min roll i organisationskommittén har varit Teknik – vilket det är mycket av på den här nivån. Som väl är har vi blivit två i den rollen under senhösten.

WCFrontI juni ansvarade VM-organisationen för två världscupstävlingar. En sprint i Lysekil och en medeldistans i Munkedal. Organisationen var också i hög grad involverad i sprintstafetten och långdistansen i Halden resp. Prestebakken som också ingick i WC-omgången.

Tyvärr drabbades sprinttävlingen av ett fel i programvaran från en av leverantörerna och fick ogiltigförklaras. Det var inget annat än ett misslyckande, som dock på sikt kan leda till något gott för sportens utveckling. De tekniska kraven på tävlingar på den internationella nivån är utmanande och svåra att klara för ideella klubbledare utan tidigare erfarenhet. Här måste det till standardiserade och paketerade lösningar, med tillhörande erfarna tekniker. Vilket dock kan vara svårt att finansiera för en idrott utan stora ekonomiska resurser och med en tradition av småskalighet och enkelhet.

När det gäller ekonomin har vi under året haft en diskussion om hur kartritningen ska finansieras. Idefjordens SK investerar i storleksordningen 1,6 miljoner kr på nya kartor inför VM. Det är stora pengar för en förening med årliga intäkter på ca 400 000 kr, som redan gjort minusresultat sex år i följd. Lyckligtvis fanns det en buffert, men det är tufft att vara kassör (som jag är)! För att finansiera kartan har vi lyckats få bidrag från staten (Idrottslyftet), Thordénstiftelsen och kommunen på sammanlagt 800 000 kr, varav kommunens del var 100 000 kr.

Vi kom till slut fram till en överenskommelse, som jag tror innebär att föreningens ekonomi överlever. Helt klart är det i alla fall att det kommer finnas en stor skatt av fina orienteringskartor i kommunen de närmaste åren.

10mila+2015I övrigt värt att notera från orienteringsfronten var att jag 2016 gjorde mitt 30:e år i följd i speakergruppen på Tiomilakavlen. Det är jag mäkta stolt över. När jag var med för första gången, i Riksten 1986 med legendariske K-G Nilsson som speaker, var det också första gången det var skogsspeaker som rapporterade direkt från skogen. Under åren har jag fått vara med om en teknisk utveckling som varit fantastisk. Idag är det tevesändning (på nätet och på storbild på arenan) och med GPS på alla tätlagen vet vi hela tiden hur det går, vem som leder och vem som bommar en kontroll. Idag är det förmodligen hemma i soffan som du följder tävlingen bäst – men nog bara på plats som du upplever tävlingens själ fullt ut.

Troligen var årets insats den sista. Som med allt annat i livet, så finns det ett slut. Som kan vara början på något annat, vem vet?