Amnesti nu – jag står inte ut

Mitt inlägg på Miljöpartiets kongress lördagen den 27 maj (om jag hade stått längre upp på talarlistan):

Jag anser att de ensamkommande barn som varit i Sverige längre än ett år har lidit nog – nu måste vi låta dem stanna!

Argument nr 1: Visa att talet om alla människors lika värde betyder något i praktiken.

Vi förfäras över tortyr och krigsbrott i länder långt borta.
Nu händer samma sak i Sverige.
För det är psykisk tortyr att leva i ovisshet i månad efter månad, nu långt mer än ett år.
Med oron och minnena som håller dig vaken om nätterna.
Med kamrater som skrämmer dig med sina berättelser, och sin oro.
Och med full daglig tillgång till hemska bilder från det land som du riskerar att skickas tillbaka till.
”Jag dör hellre här än skickas tillbaka”!
Inga tomma ord, har vi sett.
Argument nr 2: Hur ska vi kunna leva med skammen?
Vi är många som i vårt arbete och på vår fritid välkomnade flyktingarna som kom hösten 2015.
Vi organiserade klädinsamlingar; ordnade fram möbler, cyklar och leksaker; ställde upp som faddrar och gode män; öppnade förskolor; fick nya klasskamrater; fick nya elever; fick nya vänner; öppnade våra hem; tröstade på HVB-hemmet; fick förstärkning i fotbollslaget; fixade praktik
– ja, listan kan göras lång.
Vi försökte ingjuta hopp.
Vi trodde på dem.
Vi trodde på det svenska rättssystemet.
Vi trodde på våra svenska värderingar.
Hur ska vi kunna se varandra i ögonen?
Hur ska vi kunna se barnen i ögonen?
En utbränd planet skapar utbrända människor – amnesti är en väg bort från detta.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s