Vadå återbetalning?

Vadå återbetalning?

Med dagens besked om att det blir amorteringskrav på bostadslån påtalas hur viktigt det är att ”betala tillbaka” lånet. Det är ju helt fel! Banken har ju lånat ut pengar som de aldrig  haft. De skapades i samma stund som när mitt lån beviljades! När du lånar 2 miljoner till en bostad skänker du nästan hela det beloppet till banken. Den ”skuld” du betalar av, amorterar, är ren kapitalöverföring till banken. Du arbetar, får lön och med dina skattade pengar ger du pengar till banken. Det är inte ”räntenettot” – skillnaden mellan in- och utlåningsränta – som ger banken den stora kapitaltillväxten, det är dina amorteringar!

Redan för tre år sedan skrev jag om ekonomismens kris. Då hävdade jag bland annat att ökade amorteringar skulle leda till en än större bostadsbubbla, eftersom bankerna därmed får mer pengar att låna ut. Vi får se om jag får rätt, det finns saker som talar emot.

Sedan länge är problemet för banker, fondbolag och privata investerare att det inte finns tillräckligt med investeringsobjekt för dem. Efter nyliberalismens genombrott har många stater slutat att låna pengar till investeringar. Därmed har samhällsinvesteringarna sjunkit rejält, eftersom de nu ska betalas ”krona för krona” i konkurrens med övriga poster i budgeten. I Sverige är det riktigt tydligt. Vår statsskuld är rekordlåg, de privata skulderna rekordhöga.

För att lyckas med avsikten – att minska hushållens skuldbörda – behövs det en ny syn på hur vi ska finansiera samhällsinvesteringar. Eller snarare en gammal syn. Vi borde gå tillbaka till det sätt som kommuner, landsting, företag och föreningar fortfarande redovisar sina ekonomi. Skilja på investeringar och drift. Så skedde också i staten på gamle Strängs tid. Staten måste börja låna till investeringar. Två självklara objekt, som nu diskuteras, är upprustning av befintligt järnvägsnät och utbyggnad av nya stambanor.

Det finns också indikationer på att fler och fler efterfrågar hyresrätter som ett alternativ till bostadsrätt. Med amorteringskravet kommer detta förstärkas. Och det finns också indikationer på att fler och fler investerare ser fördelar med att bygga hyresrätter. Du sprider ut avkastningen till en jämn och säker avkastning över lång tid, i stället för att få tillbaka hela det investerade kapitalet med avkastning så fort det är färdigbyggt – och vara tvungen att jaga rätt på nya investeringsobjekt för ditt kapital.

Slutligen finns det ett jättebehov av investeringar för att ställa om samhället för att stoppa klimatförändringarna. Bl a med ”gröna obligationer”.

En ökad efterfrågan på lån kommer därmed höja räntorna och också bidra till en avkylning av bostadsmarknaden. Kanske det skulle leda till lägre trösklar in till en egen bostad för de som idag bor kvar hemma eller utnyttjas på en stekhet andrahandsmarknad. Det vore en välkommen utveckling.

Annonser

Budgetanförande 171123

Herr ordförande!
Årets viktigaste beslut ska fattas idag. Målen för verksamheten ska läggas fast och medel till densamma ska tilldelas. I första hand för 2018, men också en plan fram till 2021. Det är nu vi väljer väg. Målet vi ska nå finns i vårt visionsdokument för 2030 och varje år väljer vi hur vi ska ta oss närmare.
Vi har kommit en bit på väg, tycker jag. Här i staden byggs det och grävs det lite överallt! Ett tecken på att staden utvecklas. Säkerheten för cyklister förbättras med nya cykelbanor. Nya bostäder byggs, om än inte överallt där det skulle kunna byggas. Ni vet alla vilken tomt jag syftar på.
Bostadsfrågan var vår viktigaste fråga för mandatperioden. Vi börjar nu se resultat: Det är 600-800 nya bostäder i bra lägen på gång på några års sikt. Canningplanen, som ger ett rejält tillskott, hoppas jag vi kan anta här i fullmäktige nästa höst. Jag tror att andelen hyresrätter kan bli högre än 20 %, det finns ett ökat intresse att hyra ut i stället för att sälja ut till bostadsrätter. Myrenplanen antar vi kanske redan till våren. Lite längre bort i tiden ligger Rådhusberget och särskilt boende på Mällby gård.
För oss i Miljöpartiet är en förtätning av staden, som bl a Canning och Magistern 4 innebär, ett tydligt uttryck för hållbar stadsutveckling för framtiden. Det skapar aktivitet i centrum, gör det möjligt att röra sig till fots och på cykel och hushållar med våra naturresurser. För att kunna bygga för billigare hyror ser vi nu över parkeringsnormen.
Termen hållbarhet är nyckelordet för mig. När vi sätter mål och formar vår politik är det två gränser som sätter ramarna för det vi kan göra:
– De planetära gränserna, hur vi hushållar med vår livsmiljö på planeten, och
– Den sociala grunden, hur vi tillgodoser de behoven för alla på planeten.
Det är stora ord, men relevant även för oss i Strömstad. Vi har i visionsdokumentet satt som mål att bli fossilfria senast 2030. Just för att det finns en gräns för klimatförändringarna, för vår livsmiljö. Denna gräns innebär innebär förändrad livsstil för alla, särskilt oss i den rika världen, och även för oss i Strömstad!
Detta resulterar i konkreta åtgärder som vi genomför: Vi förbättrar för cyklister, fasar ut de sista oljepannorna, underlättar för etablering av biogasförsäljning, klimatanpassar maten, bygger ut och förbättrar reningsverket på Österröd m m.
I Sverige är det en cykelboom. Jag ser fler och fler cyklister i stan och på vägarna till och från stan. Elcyklar säljs som aldrig förr. Delvis som ett resultat av subventionen som ingick i regeringens  budget. Det gläder mig att oppositionen här i Strömstad också hänger på och föreslår förbättringar för cyklingen!
Men alla kan inte cykla! Det finns också ett behov av att förbättra kollektivtrafiken, som vi arbetar med. För arbetspendling norrut och söderut, till och från Skee samt inom och runt stadskärnan.
Och för att klargöra: alla kan inte åka kollektivt heller. Bilen kommer behövas – men bli klimatvänligare!
Vänder jag sedan blicken mot den sociala hållbarheten så är det just nu aktuellt med de ensamkommande barnen som fyllt 18 år. Både på riksnivå och här i Strömstad. Vad jag tycker om saken är väl känt. Men det är inte en del av dagens budgetbeslut. Ärendet bereds fortfarande. Jag menar att vi där har en möjlighet att till del lösa demografiproblemet i framtiden!
Kulturhuset är också en satsning för social hållbarhet.
En huvuduppgift för kommunen är barnomsorg och skola. Det är otroligt viktigt att ge våra barn en bra start i livet! Där är en mycket konkret utmaning att hinna med och ha resurser till utbyggnaden av förskolor och skolor. Den största utmaningen, och viktigaste, är dock att se till att fler når målen i grundskolan och gymnasiet. Alla barn har rätt att känna att de lyckas!
Det är ett av våra viktigare mål.
Jag yrkar bifall till Kommunstyrelsens förslag.

Fakta om Båtviken-planen

Ett hus i Båtviken utan bygglov, på fastigheten Kebal 1:33, engagerar många sedan flera år. Det sprids en massa mer eller mindre motsägelsefulla och felaktiga påståenden och det är nog många som undrar vad det är som egentligen ligger bakom utformningen av den detaljplan som nu är på väg till fullmäktige för antagande.

Jag beskrev i ett blogginlägg i januari 2015 hur jag såg på historien i ärendet. Nedan försöker jag mig på en uppdatering och komplettering av informationen.

1. Byggnaden på Kebal 1:33 har uppförts utan laga-kraft-vunnet bygglov. Men,

2. Kommunens beslutade redan 2001 att tillåta utökade byggrätter i Kebalområdet. Motivet var att möjliggöra en omvandling av området till helårsboende. Byggrätterna utökades från 70 till 180 m², som då ansågs behövas för ett helårsboende. Vid det planarbetet uppdaterades dock endast planbeskrivningen, inte plankartan. Förmodligen framför allt för att detta skulle varit kostsamt och tidskrävande. Detta förfarande hade godkänts av länsstyrelsen. Detta skapade dock en oklarhet om var på fastigheten en byggnad skulle placeras för att vara planenlig. På den gamla plankartan var större delen av tomterna prickmark, mark som inte får bebyggas.

3. Kommunen gav bygglov på Kebal 1:33 i november 2004, trots placeringen på prickmark. Liknande bygglov hade tidigare också givits för flera grannfastigheter, över 30 st i Kebalområdet. I beslutet hänvisades till den utökade byggrätten och att placeringen i princip var densamma som befintlig byggnad. Skillnaden mot de andra fastigheterna är att beslutet denna gång blev överklagat av en granne.

4. Kommunen borde ha stoppat bygget, men gjorde inte detta eftersom den som överklagat inte sågs som sakägare – vilket dock länsstyrelsen senare gjorde. Detta togs som ett OK att fortsätta uppförandet. Under byggtiden var kommunen byggherren behjälplig i normal omfattning. I juli 2005 gav kommunen (felaktigt) besked om att det förmodligen var oproblematiskt att ta i anspråk det nya huset, även om något formellt slutbevis aldrig utfärdades. Bygglovet upphävdes till slut av länsstyrelsen i januari 2006, vilket efter att ha överklagats av kommunen fastställdes av länsrätten i juni 2006.

5. Kommunen startade 2006 ett nytt planarbete för hela Kebalområdet (för att slutföra det som startats 2001 och i syfte att bekräfta det byggda huset). Den nya majoriteten avbröt dessa planarbete i mars 2007, kort efter att den tillträtt. Den finns ingen beslutsmotivering.

6. Ett år senare, våren 2008, påbörjade kommunen en ”frimärksplan” för endast Kebal 1:33, dock inte primärt för att bekräfta byggnaden ”i dess nuvarande storlek och läge”. Syftet beskrevs i stället som att ”beskriva de förändringar på befintligt byggnads läge som blir nödvändiga för att skapa en fungerande detaljplan”. Planen antogs till slut av kommunfullmäktige i oktober 2009. Denna plan upphävdes av länsstyrelsen i april 2010, då den var bristfällig i sin utredning av avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen. Kostnaden för detta misslyckande togs av skattebetalarna.

Så här långt (nästan sex år efter att bygglov söktes) ser det, i alla fall formellt sett, ut som att kommunen försökt att bekräfta åtminstone delar av den lagstridiga byggnaden på fastigheten. I september 2010 byter kommunen fot och beslutar att en del av byggnaden ska rivas. Ett beslut som har överklagats och prövats i högre instans, och därmed befunnits vara helt lagenligt. Av denna anledning har jag och Miljöpartiet inledningsvis stött rivningsbeslutet. Även resterande del av huset saknar dock också formellt sett bygglov.

Därefter gick det ytterligare mer än fyra år utan att huset blev rivet. De tidigare STP- och S-ledda majoriteterna i MBN lyckades inte på åtta år vid makten lösa ärendet.

I takt med att ny information kom fram om framför allt kommunens handläggning av bygglovsärendet så omprövade jag mitt ställningstagande. Jag tyckte inte längre att det var rimligt att riva huset.

Vår första tanke när vi tillträdde var att på nytt återuppta det avbrutna planarbetet för att göra planförhållandena i Kebalområdet klara och tydliga för alla, och möjliggöra ett bygglov för byggnaden på 1:33. Vi kom dock ganska snart fram till att detta skulle bli dyrt och resurskrävande och inte stod i rimlig proportion till nyttan i form av nya bostäder som skulle kunna tillkomma. Kanske samma slutsats som låg bakom att det avbröts 2007?

Vi blev då kontaktade av ägaren till fastigheten Kebal 1:38 som hade insett att byggnaderna på fastigheten till stor del låg på prickmark. En ansökan om planbesked lämnades in och vi valde att låta en ny detaljplan omfatta 19 fastigheter i Båtviken med liknande problematik.

Information om detta planarbete finns på kommunens hemsida. Planbeskrivningen ger en god bild av bakgrunden till planarbetet och de överväganden som gjorts i planarbetet. Granskningsutlåtandet tar upp de synpunkter som inkommit under samråd och granskning. I sammanfattningen tas de vanligaste synpunkterna upp och bemöts:

  • Att kommunen inte har följt likställighetsprincipen
  • Att områdets karaktär borde bevaras
  • Att förslagets utökade byggrätter är oönskade
  • Att § 113-förordnandet i området inte borde tas bort.

Jag kan rekommendera var och en som vill förstå den nya planen att läsa detta.

Jag vill till slut lägga till att detta inte innebär att det nu är fritt fram för ”svartbyggen”. Snarare tvärtom! Min uppfattning är att nämnden sedan den nya PBL kom 2011 har skärpt tillämpningen av lagen och detaljplanerna. Vi har därmed stärkt rättssäkerheten och undviker att i framtiden hamna i liknande dilemma igen.

Vidare är det viktigt att framhålla att bygglov givna före 2011, enligt ”gamla PBL”, kunde överklagas upp till 10 år efter att de utfärdats av kommunen. Så när vann de då egentligen ”laga kraft”? I den nya lagstiftningen vinner bygglovet laga kraft om det inte överklagats inom fyra veckor.

Miljöpartiet vill se en kraftsamling för skogen

Skogen är viktig för oss alla. Den ger oss virke, papper, energi, svamp, bär och fantastiska naturupplevelser. Men den måste brukas hållbart. Idag avverkas skyddsvärda skogar och kalhyggesbruket är den dominerande skogsbruksmetoden.
Med Miljöpartiet i regering har anslagen till skydd av värdefulla skogar ökat med 80 procent. Utrotningen av växter och djur är, vid sidan av klimathotet, jordens mest akuta miljöutmaning. Vi behöver både skydda mer skog och ställa om skogsbruket.

Miljöpartiet ser ett behov av en kraftsamling för skogen. Några av de politiska förslag vi nyligen lanserat i vårt skogspolitiska program är:

– Genomför en rikstäckande biotopinventering. Nyckelbiotoper är små skogsområden med mycket höga naturvärden och har en viktig roll för att bevara skogens hotade växter och djur. De är också viktiga att bevara för att klara miljömålet om levande skogar. Nyckelbiotoper har för Miljöpartiet länge varit en prioriterad fråga. Därför vill vi se en rikstäckande nyckelbiotopsinventering.

– Satsa på ett hyggesfritt skogsbruk. Med hyggesfria skogsbruksmetoder kan vi bruka skogen samtidigt som den finns kvar för både för djur, växter och friluftsliv. Miljöpartiet vill att den lilla andel av skogen som sköts med hyggesfria skogsbruksmetoder ska öka. Vi vill sätta upp mål för hyggesfritt skogsbruk för den statligt ägda skogen. Det är också viktigt att stödja det växande intresse som finns hos många skogsägare. Vi vill därför se ökade insatser för kompetens- och metodutveckling inom detta område.

– Prioritera skogsråvaran där den ger störst klimatnytta. Efterfrågan på skogsråvaran växer. Skogen är en viktig tillgång i omställningen till ett fossilfritt samhälle och en cirkulär ekonomi, men skogen är också en begränsad resurs som måste förvaltas hållbart. Skogen måste brukas inom naturens gränser. Störst klimatnytta gör träden om de kan användas i byggnader och andra konstruktioner för att ersätta material som stål och betong med stor klimatpåverkan.

För oss är skogen en källa till glädje såväl som en ovärderlig naturresurs. Vi vill kunna ge våra barn och barnbarn känslan av barr under foten och blåbär i munnen. Vi vill kunna höra fågelsång en tidig morgon i maj. Och vi vill att skogen ska vara en rik skog oavsett var du bor, med träd av många slag och åldrar. En skog som kan fortsätta ge oss byggmaterial och andra resurser inom naturens gränser.

Stina Bergström (MP), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

Jenny Lundström (MP), partistyrelseledamot

Bengt Bivrin (MP), gruppledare Strömstad

(Insändare i Strömstads Tidning 170718)

Sjukvård i Strömstad – protestmöte

Idag samlades politiker från alla partier (utom KD) och aktionsgruppen Jour Strömstad på torget för att protestera mot indragningen av jourbilen (”single responder”) i sommar. Var och en höll ett kort anförande, här är mitt (om jag hade hållit mig till manus):

Hej Strömstadsbor!
För någon månad sedan skrev jag ett blogginlägg om att bo i en avkrok.
Det tycks vara så alltför många ser på oss i Strömstad. Det är inte så noga med service i form av tidningsutdelning och godsleveranser. Som var det blogginlägget handlade om.
Uppenbarligen är det inte så noga med vår trygghet när det gäller sjukvård heller. Eller ens med att prata med oss.
”Hälso- och sjukvårdsnämnderna företräder befolkningen i sina respektive områden och ska i sitt uppdrag föra dialog med invånarna på olika sätt.”
Så beskrivs HSN på regionens hemsida. Jag anser att de misslyckats på båda punkterna. De fattar beslut som går emot vad vi önskar och de gör sig inte ens omaket att informera oss som är berörda om försämringarna. Om nu inte nyhetsartiklar och insändare i Strömstad Tidning två månader efter fattat beslut kan anses vara ”dialog på olika sätt”.
Ja, faktiskt har de inte ens informerat dem som finansierar jourbilen! Hälso- och sjukvårdsstyrelsen har, efter påtryckningar från oss i Strömstad, anslagit medel för jourbilen, som ett pilotprojekt. Inte heller de har fått information om att bilen är indragen i sommar! Den ena regionpolitikern tycks inte veta vad den andra gör! Eller prata med varandra!
Jag kan hälsa från min partikamrat Tony Johansson i Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen att han är mycket missnöjd med denna försämring. Vi är överens om att det nu måste fram en långsiktig och varaktig lösning, som tryggar vårt behov av primärvårdsjour. Det får bli ett slut på experimenterandet!
Regionfullmäktige antog för en månad sedan, i bred politisk enhet, en ny gemensam strategi för att bygga ut den nära vården. Att då dra in jourbilen när befolkningen i Strömstad och Tanum mångdubblas är helt obegripligt. Den nya strategin kan ju inte ha varit okänd för två månader sedan!
Jag upprepar: Vi behöver en långsiktig och varaktigt lösning på jourfrågan!
Amnesti nu – jag står inte ut

Amnesti nu – jag står inte ut

Mitt inlägg på Miljöpartiets kongress lördagen den 27 maj (om jag hade stått längre upp på talarlistan):

Jag anser att de ensamkommande barn som varit i Sverige längre än ett år har lidit nog – nu måste vi låta dem stanna!

Argument nr 1: Visa att talet om alla människors lika värde betyder något i praktiken.

Vi förfäras över tortyr och krigsbrott i länder långt borta.
Nu händer samma sak i Sverige.
För det är psykisk tortyr att leva i ovisshet i månad efter månad, nu långt mer än ett år.
Med oron och minnena som håller dig vaken om nätterna.
Med kamrater som skrämmer dig med sina berättelser, och sin oro.
Och med full daglig tillgång till hemska bilder från det land som du riskerar att skickas tillbaka till.
”Jag dör hellre här än skickas tillbaka”!
Inga tomma ord, har vi sett.
Argument nr 2: Hur ska vi kunna leva med skammen?
Vi är många som i vårt arbete och på vår fritid välkomnade flyktingarna som kom hösten 2015.
Vi organiserade klädinsamlingar; ordnade fram möbler, cyklar och leksaker; ställde upp som faddrar och gode män; öppnade förskolor; fick nya klasskamrater; fick nya elever; fick nya vänner; öppnade våra hem; tröstade på HVB-hemmet; fick förstärkning i fotbollslaget; fixade praktik
– ja, listan kan göras lång.
Vi försökte ingjuta hopp.
Vi trodde på dem.
Vi trodde på det svenska rättssystemet.
Vi trodde på våra svenska värderingar.
Hur ska vi kunna se varandra i ögonen?
Hur ska vi kunna se barnen i ögonen?
En utbränd planet skapar utbrända människor – amnesti är en väg bort från detta.

Att bo i en avkrok

Jag bor i Strömstad. I stort sett mitt emellan Oslo och Göteborg, 5 km väster om E6:an. Västligast i Sverige.

Det har visat sig vara en avkrok. Inte alls så vi ser på det vi som bor här. Och, törs jag påstå, inte så alla de besökare som besöker oss ser på staden vid havet. Som besöker oss året runt, faktiskt – om än med sommaren som given högsäsong.

Ganska snart efter att jag flyttade hit upptäckte jag hur långt det var till Stockholm med Vänern i vägen. Det visade sig också vara långt till Göteborg, Sveriges andra stad. 16 mil är långt, nästan tre timmar med tåget. Jo, du läste rätt – så lång tid tar det på en illa underhållen och dåligt moderniserad Bohusbana. Numer har vi inte ens  en direktbuss, vi måste byta på Torp i Uddevalla.

Den senaste veckan har jag fått två ytterligare exempel på hur det är att bo i en avkrok:

1. Min morgontidning kan inte längre delas ut av tidningsbudet. Hinner inte hit. Fram till förra veckan gick det bra, men nu har de på Dagens ETC gjort en förändring (försämring), så nu går det inte längre. Kanske är jag gammalmodig, men jag gillar prasslet av en tidning till frukosten! Nu får jag läsa digitalt. Tröstar mig med att det kanske sparar ett träd i skogen.

2. Köpte en A3-skrivare till orienteringsklubben på nätet. Skulle skickas med PostNord. På tisdagen dyker en postbil upp och levererar nätkabeln! Några dagar senare dyker det upp en avi med posten. De hade varit och sökt mig, men inte fått något svar (förmodligen var vi i trädgården på baksidan). Hört talas om telefon?  På avin står det att jag kan hämta ”pallen” (tydligen en stor skrivare!) på terminalen – i Uddevalla! När jag ringer och frågar varför jag inte kunde hämta på företagscentret på Prästängen får jag besked att pallen är för stor för dem. Vid närmare diskussion (några dagar senare, när de åter misslyckats med leverans) framkom att ”de sysslar inte med pallgods”!

Så är det att bo i en avkrok! Det är inte så noga med oss. Vi får stå ut med försämringar. Trots att vår befolkning ökar, procentuellt bland landets 10 främsta kommuner.

Håhåjaja. Stockholmarn har blivit lantis.

PS. Skrivaren ska nu komma på onsdag, två veckor efter att den lämnat säljaren. Får hålla mig hemma och spana hela dagen. DS.